Det är den 11 juni och sommaren och framtiden står för dörren.
Men Gotland vaknar i sorg.
Det som alldeles nyss var en fantastisk dag, en glädjens dag, slutade på ett sätt som är för tragiskt att ens kunna greppa.
Hur hanterar man något sådant? Jag vet inte. Det skulle ju vara början på en ny tid, på ett liv, på världen utanför skolan, den ljusnande framtid och allt det där. Jag kan inte sluta tänka på det. Att framtiden som just skulle börja inte längre finns för en ung man.
Glädjens dag slutade i en sorgens natt.
Jag vet att debatten börjar nu om studentvagnarna och flaken. Den är inte ny. Olyckor har hänt förut. Jag tycker att den debatten är viktig, och kanske är det dags att skrota hela den traditionen.
Men jag tycker också att vi kan vänta ett litet slag med det, vi måste låta den första sorgen och chocken lägga sig innan vi börjar ropa på förbud och leta syndabockar.
Olyckor händer, oavsett vilka regler och säkerhetsföreskrifter man har. Olyckor kommer alltid att hända.
Det betyder inte att de blir mindre tragiska eller ofattbara för den saken skull.
Men i dag tänker jag på pojkens familj. Hans vänner. Klasskamraterna. På traktorföraren.
Jag tänker på ambulanspersonalen och räddningstjänsten.
Det här är en händelse som inte lämnar någon oberörd, och vi måste få tillåta oss att känna och prata och gråta.
Domkyrkan är öppen. Gå dit och lägg en blomma.
Ta hand om varandra.