Slutspelsbubblan fullkomligen exploderade i Tibblehallen på tisdagskvällen.
1-9 är den mest förödmjukande förlust jag sett på länge.
Inte minst med tanke på vad matchen betydde.
Någon revansch för fjolårets snöpliga slut fick man inte heller.
Nu får Endre IF finna sig med att kliva upp på schavotten.
Det var plågsamt att se Endre i andra och tredje perioden. Det här var inte vackert på något sätt.
Jag har sagt sedan mitten av februari att min känsla är att man tagit för lätt på formsvackan.
Jag har lyssnat på lagets mantran om "Snacket är överdrivet" och "vänta bara till slutspelet" och yada, yada, yada.
Endre gick in i slutspelet med åtta förluster på de nio senaste matcherna.
Nu fick man ett uppvaknande som hette duga.
Så länge Endre - inte helt välförtjänt i ärlighetens namn - ledde den första kvartsfinalen såg man ut att tro på sig självt.
Därefter har ängsligheten synts tydligt i Endrespelarnas ögon så fort man släppt in ett mål.
Som jag skrivit tidigare finns viljan alltid där, men i dag vek man ner sig. Rejält.
När vi summerar kvartsfinalserien gjorde Endre sex mål och sköt totalt 43 skott på tre matcher. På tre matcher. Då kan till och med Alexandra Durling framstå som innebandyns svar på Dominik Hasek.
Täby svarade för 22 mål och sköt 89 skott.
Jag har inte saknat Liisa Kokkonen under hela säsongen, men i slutspelet har hennes förmåga att växla upp saknats. Kokkonen var ett slutspelsmonster och gick igång på när saker ställdes till sin spets.
Sophia Lundmark var godkänd i sitt första riktiga slutspel, men fick heller inte samma hjälp av sina lagkamrater som tidigare.
Det är förstås lätt att peka på offensiven och målproduktionen när man snittar två gjorda mål per match, men även försvarsspelet vacklar om du snittar 7.33 insläppta per match. Onödiga bolltapp, chansartade uppspel och stillastående försvarsspel gör det inte lätt för en målvakt även om hon står och knackar på dörren till landslaget.
Spelarna som faktiskt klev fram i kvartsfinalen är få.
Stina Ander har poängmässigt varit den enda som levererat från Warbergmatchen och framåt. Det på en ovan position och efter mer än ett års skadefrånvaro. Stina har 13 poäng på tolv matcher och ingen annan i Endre är nära att snitta en poäng per match under samma period.
Snarare har flera spelare varit helt under isen under februari och mars.
Och nej, det hade nog inte spelat någon roll om Sara Steen varit hel och formtoppad.
Täby hade tagit det här ändå.
Det hade krävts att hela Endre varit formtoppat.
Nu blev det bara mos.
Kvartsfinalspöket fortsätter att gäcka Endre. Två avancemang från kvartsfinal på 14 försök är en alldeles för dålig vinstprocent.
Endre har fortfarande ett ungt lag som jag har stora förväntningar på.
Klubben har en fin framtid och skulle man kunna knyta till en eller par unga offensiva spelare kan det gå fort.
Jag räknar med att Milla Nordlund (TPS Åbo) kommer och sen vore det kul med Ellen Bäckstedt (RIG Umeå), men hon blir nog svårare att lösa.
Täby då? Ja, lika kaxigt som i fjol men också i år hade man fog för sitt snack.
Täby är bättre i år. I fjolårets kvartsfinalserie spelade inte Ranja Varli och Matilda Sjödin gick sönder i match 2.
Och då hade man inte måltjuven Julia Croneld. Vilken säsong och vilket slutspel hon gör. 21 år ung och sju mål och åtta poäng på tre matcher.
4-0 var vackert. Moa Tschöp lyfter in från halva plan in bollen och Croneld knackar fräckt in den på volley.
Croneld har inga landskamper - varken i U19 eller A-landslaget. Hon borde få ett samtal från förbundskapten Åsa "Kotten" Karlsson inom kort.
Jag har tippat Kais Mora som svenska mästare inför säsongen så jag står fast vid det, vilket innebär att Täbys resa tar slut i semifinalen.