Jag behöver inte hålla med Simon Härenstam i alla politiska frågor för att tycka att han ger ett sympatiskt och ärligt intryck.
Så nu mer än någonsin.
När han väljer att hoppa av som ledare för Moderaterna på Gotland gör han det för något han tror på. Eller rättare sagt för något han inte tror på.
När Moderaternas ledning med Anna Kinberg Batra i spetsen tog beslutet om att öppna dörren för ett samarbete med Sverigedemokraterna var Simon Härenstam en av de starkaste kritikerna. Men det är eett stort steg från att vara kritisk till att faktiskt ta ett sådant öppet avstånd från partiet att lämna sin post.
Simon Härenstam har naturligtvis, som alla andra som följer svensk politik, sett hur Moderaternas riksledning inte på något sätt lyckats förklara eller på ett vettigt sätt försvara varför man öppnar dörren för Sverigedemokraterna.
Konsekvensen av detta har, helt rättvist, blivit att partiet störtdykt i opinionsmätningarna. I senaste Demoskop når man bottennoteringen 16,6 procent, att jämföra med SD:s 18,2.
Om tanken med utspelet var att locka tillbaka väljare som redan flytt till SD blev resultatet det motsatta. De som gått till SD stannade kvar, de väljare som redan lutade mot SD tog steget och gick, och de som tar avstånd från SD gick till företrädesvis Centern.
Kvar sitter nu Kinberg Batra med en sinande skara väljare och vet inte på vilken fot hon ska stå.
För Moderaterna på Gotland är det här naturligtvis ett stort avbräck. Simon Härenstam har tagit plats i oppositionen, drivit partiets linje och gjort det väl efter förutsättningarna.
Men att han nu står upp för sina ideal och lämnar hedrar honom.