Jag fyllde år.
Inget särskilt med det egentligen, det var 39:e gången och jag har fått viss rutin på den saken.
Förr fick man ett grattis av sin familj och kanske någon kompis som råkade veta. "Ja må han leva" i klassrummet har jag sluppit eftersom jag fyller första maj och därmed alltid varit ledig.
Men nuförtiden med sociala medier är födeseladagar en enda lång grattisfest.
Vissa säger att det är ytligt att gratta någon på facebook. Det räknas inte riktigt. Har inte samma tyngd som ett personligt grattis, ett telefonsamtal eller snigelbrev.
Men jag håller inte med. Inte alls.
Jag blir glad för varenda lite hälsning, folk från när och fjärran, såna jag träffar ofta men också de jag inte sett på många år hör av sig och det finns något fint i detta att de tagit sig den lilla tiden att skriva sju små bokstäver och tryckt på "skicka".
Det här är kanske sociala medier i sitt finaste. Man blir påmind, man gör sig påmind. Att det inte skulle räknas är bara dumt.
Just 39 är dock en av de mer meningslösa födelsedagarna, i hård konkurrens med 24-29 och 31-38. I mitt huvud är jag fortfarande 26 ungefär, och jag tror aldrig att jag mentalt kommer ikapp min fysiska ålder innan jag lagt tassarna i vädret.
Nästa år blir det 40 och en viss ångest inför detta har redan visat sig. Inte för åldern som sådan, utan för att jag tydligen förväntas ordna kalas.
Sannolikt flyr jag fältet istället och sitter nånstans med en dator i knät och gläds åt grattishälsningar på facebook.
Det räcker ganska bra för mig.
Ses!