För tio år sedan åkte jag till jobbet. Det var en helt vanlig onsdag eftermiddag, och jag gick på mitt kvällspass på Expressen.
Klockan fyra var jag där, startade datorn och hämtade en kopp kaffe.
Föga anade jag att inget skulle bli som förut, bara några minuter senare.
Jag minns det så tydligt. Det var lite som att det började mullra några meter bort vid nyhetsdesken. Bildredaktörerna reste sig. Nyhetschefen stod och pratade i telefon. Det var tydligt att något hade hänt.
Att vara på en kvällstidning när något stort händer är en exceptionell upplevelse. Hjulen börjar snurra. ”Ring alla”, säger någon och med ”alla” menas att varenda reporter, fotograf eller person med ens den minsta anknytning till Expressen ska sättas på benen och skickas iväg.
Klockan var nästan halv fem.
Plötsligt befinner jag mig i en taxi på väg från Marieberg mot City, vi är några reportrar, bilen är full, jag vet att Marika var med men de andra har jag glömt och jag visste inte ens vad det var vi var på väg till.
Halvvägs, vid S:t Eriksplan, kommer kontraorder: Åk till Karolinska.
Jag hoppar ur taxin och stoppar en annan. Då har jag förstått att Sveriges utrikesminister Anna Lindh blivit knivhuggen och känslan är… konstig. Adrenalinpåslaget är totalt. Jag tänker att det måste vara något fel, för inte kan väl utrikesministern blivit huggen? Solen skiner ju? Jag hade hämtat kaffe?
Det är bara en vanlig jävla onsdag. Då kan väl inte utrikesministern bli knivskuren?
Jag kommer till Karolinskas akutmottagning samtidigt som rullväggen stängs bakom ambulansen. Jag är 30 sekunder för sen, liksom alla fotografer som också missar bilden på ambulansen som alla ville ha.
Det var början på en märklig natt. En känsla av att allt hände jättefort samtidigt som att inget hände alls. Där stod jag utanför Karolinska och väntade tillsammans med kanske 20 andra journalister. Vi visste inget. Ekot sände radio. Vi kikade in genom smutsiga fönster och jag såg Anna Lindhs man, tror jag, därinne.
Sedan gick solen ned, och det här var tio år sedan och telefonerna var inte så smarta så realtidsuppdateringen bestod mest av sms och telefonsamtal. Det var fruktansvärt tråkigt och spännande samtidigt.
Det blev kallt, men Expressens vaktmästare kom med varm tröja och hamburgare och kaffe, och jag förstod att vi hade reportrar som stod på samma sätt över hela Stockholm. Utanför UD, utanför Rosenbad, utanför Sagerska. De andra reportrarna som inte hade samma markservice blängde avundsjukt på min mat.
Framåt kvällen kom Dan Svanell, Anna Lindhs presschef ut för en improviserad presskonferens och vi trängdes kring honom med samma frågor: Varför? Vem? Hur mår hon? Kan hon prata? Opereras hon nu?
Han hade inte många svar och såg ledsen och pressad ut, hans kostym var skrynklig och jag tyckte lite synd om honom. Trots det tänkte jag ännu inte att hon kunde dö. På Karolinska kan de ju sin grej. De är bäst i världen, tänkte jag, och väntade egentligen bara på besked att faran var över. Jag ville ringa och vara först med nyheten att hon kommer klara sig.
Han kom ut igen i vargtimmen och hade lika få svar att ge, men vi tolkade det han sa som positivt för det var ändå meningar som ”stabilt” och ”blödningen stoppad” och ”opereras nu” och jag ringde redaktionen och lämnade rapport.
I efterhand vet jag att exakt den minut som Anna Lindh dödförklarades på morgonen så stod jag i telefonintervju med Expressens radio och spekulerade i saker jag trodde men med facit i hand inte visste något om. Klockan åtta fick jag klartecken att åka hem, och jag hann precis in för att slå på tv:n och se Göran Perssons presskonferens. Den klassiska, när han gråter.
Jag är plötsligt inte trött längre, utan ringer chefen och frågar om jag ska komma in. Hon säger sov, kom i eftermiddag. Det är torsdag förmiddag och solen skiner och jag tänker att inte kan väl Sveriges utrikesminister ha blivit mördad. Det är ju en vanlig jävla torsdag.
Och jag hade ju hämtat kaffe.
Men sedan blev inget som förut igen.