Gotland har endast sju heltidsanställda politiker, som alltså uppbär en normal månadslön för sina uppdrag i samhällets tjänst.
Det är regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin och regionråden Brittis Benzler, Saga Carlgren, Stefaan de Maecker, Isabel Enström och Filip Reinhag. Och oppositionsrådet Eva Nypelius. Regionråden , förutom Filip Reinhag, delar dessutom sina rådsuppdrag med ordförandeskap i olika nämnder.
Alla andra politiker, alla i regionfullmäktige, de sköter sina politiska uppdrag vid sidan av sina vanliga jobb. Kvällar, helger, så mycket tid de lägger på att läsa handlingar eller gå på olika möten.
Att veta hur vårt samhälle är uppbyggt, att vi till stora delar lutar oss mot personers samhällsengagemang och vilja att ställa upp, det kan man tycka är en grundläggande kunskap som alla borde ha.
Men nej.
När vi nyligen skrev om Lars Thomssons (C) förslag att höja arvodet som utgår till fritidspolitikerna, alltså de som sitter i nämnder och fullmäktige som har vanliga jobb, då gick folk bananas på vår facebooksida.
”De ska inte höja sina löner, de ska sänka sina löner” skriver en och har helt missat att det inte är löner det handlar om utan en ersättning för att man är borta från sitt ordinarie jobb, och alltså FÖRLORAR pengar.
HÄR HITTAR DU FACEBOOKINLÄGGET MED KOMMENTARER
”Låt ersättningen frysa in”. ”Sänk skiten istället”. ”De borde ha ackordlön”.
Det finns faktiskt ingen ände på hur ignoranta och okunniga människor är om hur saker och ting fungerar. De häver ur sig dumheter på löpande band, och hejar sedan på varandra med gillamarkeringar och beröm. Ingen tycks ens ha läst artikeln. Ingen bryr sig om att ta reda på fakta.
Politikerföraktet och faktaresistensen är cementerat hos dessa personer vars största gemensamma nämnare tycks vara att de inte själva engagerar sig alls utan bara sitter hemma och gnäller.
Bland annat är det därför som vi i dag drar igång vår nya serie inför valet där vi möter några av våra hårt arbetande fritidspolitiker i deras vanliga arbetsmiljö. Zonterapeut, gynekolog, biodlare, lastbilschaufför är deras yrken. En jobbar i en matbespisning på en skola. En är pensionär.
Första delen publiceras tisdag kväll.
Det är dessa människor det handlar om. Vanligt folk. Med vanliga jobb. De lyfter inga miljonlöner. De lever inget liv i glamour med representationsnotor.
De försöker få tillvaron att gå runt, samtidigt som de engagerar sig i vårt samhälle och sällan får någon ersättning för sitt arbete. Eller så är den inte i närheten av att täcka den tid de lägger ned på sitt engagemang för att få allas vårt samhälle att snurra.
Till er som trollar tråden på facebook, och till er andra som lever i illusionen om att det är ett liv i smöret att vara fritidspolitiker, till er vill jag bara säga: läs på. Eller var tyst.
Eller engagera dig själv så får du se hur glassigt det är.