I mitt facebookflöde är människor hela tiden på väg någonstans. De är i bilar, på tåg, i flygplan, de är i fjärran länder, på semester eller på jobb.
Det är statusuppdateringar från flygplatser och perronger, bekanta och bekantas bekanta ständigt in transit. Förflyttning, någon annanstans, långt bort.
Det händer att jag blir avundsjuk på dem, för jag förflyttar mig oftast bara mellan hemmet i Västerhejde och jobbet på Visborg. 5 kilometer ungefär. Emellanåt är jag i Vänge, i Katthammarsvik eller på en fotbollsplan i någon socken ett par mil bort, men det är allt på det hela taget. Knappast någon frekvent globetrotter.
Just nu är jag dock inte hemma, jag är på ett hotell i Norrköping, snart på väg till Linköping och efter det Stockholm en dag. Jag såg lite fram emot detta, alltså själva resandet, eftersom jag inte gör det så ofta.
Men. Varje gång jag ger mig iväg kommer jag på det som jag glömt sedan förra gången. Jag gillar ju inte att resa.
Slutdestinationen är bra, oftast, men själva transporten dit och hem avskyr jag.
Det finns något mycket ödsligt över, till exempel, Arlanda eller Centralstationen. Även om det myllrar av folk är det som att ingen är där eftersom alla är på väg någon annanstans. Man drar sin väska hit och dit, kikar mot tavlor med avgångstider, letar rätt gate eller perrong, men det är bara så dött på något sätt. Så fullständigt tomma på innehåll, dessa transportcentraler.
Jag känner mig aldrig så ensam som på en flygplats. Sätter mig i ett hörn nånstans, tar en cappuccino och försöker se världsvan ut, läser gratistidningar och blippar med telefonen. Kanske en statusuppdatering om att jag också är på väg nånstans? Så att alla vet att jag är en person i rörelse?
Nej.
Jag vill ju faktiskt bara åka hem. Eller vara framme. Jag vill inte vara i tomrummet däremellan, varken här eller där utan bara på väg.