Coronasmittan har plötsligt förvandlat glesbygden till platsen där alla vill vara. Det är inte längre bara rekreation som lockar stadsborna, utan säkerhet, och det finns en medvetenhet om det i Osebol. Det är en av Marit Kaplas slutsatser när hon per telefon intervjuar människor som bor i glesbygden kring Osebol för en artikel för Expressens kultursida. Jag, som nog bör betraktas som landsbygdsbo trots att Fårösund benämns som tätort på grund av dess nio hundra invånare, kan inte annat än instämma i beskrivningen. Även vi här på landsbygden på Gotland delar bilden att det är här man vill vara när epidemin är ett faktum: på landet på en ö.
Min familj tyckte nog att jag skulle komma till dem i Göteborg så fort det verkade urarta, de frågade mig gång på gång om jag var säker på att det var på Gotland jag helst skulle spendera en eventuell karantänperiod. Mitt svar var ett solklart ja. Inte bara för att det här är mitt hem, utan också för att det är säkrare och bekvämare på alla sätt. Här, på glesbygden, blir virusets samhälleliga effekter inte lika påtagliga. Nog att ingen del av mitt liv går helt opåverkad, men jag är övertygad om att det hade varit ännu värre i Sveriges andra största stad.
Jag menar inte att förringa de samhälleliga konsekvenserna av virusets framfart på ön – givetvis drabbas Gotlands ekonomi något oerhört av krisen, eftersom den är så beroende av turistnäringen, och såväl mindre som större företag får problem. Samma problematik som finns i resten av landet återfinns även här. Det jag syftar på är min egen upplevelse som landsbygdsbo. Vadå folktomma gator? Där jag bor är gatorna redan folktomma. Och framförallt: här har jag skogen, havet, ett utomhus att gå till och njuta av. De jag pratar med runt omkring mig delar denna bild, även om det såklart finns mycket som påverkar vårt liv och oroar oss ändå.
Nog att landsbygden är isolerad. Att det är dålig kollektivtrafik och övriga förbindelser, ofta långt till såväl sjukhus som butiker, mindre utbud i yrken och utbildningar. Urbaniseringen har pågått och setts som det enda logiska så länge, att man snarare än något annat blir förvånad när någon frivilligt väljer att bo på landet. Det föreligger någonstans fördömande bilder om att i staden bor de välutbildade akademikerna, kvar på landet blir de outbildade eller gamla. “Lantis” används knappast som komplimang. Till följd av vår enorma urbanisering de senaste trettio åren bor endast femton procent av Sveriges befolkning i glesbygdsområden. Ändå är det inte sällan exempelvis politiska resultat förklaras med hjälp av det felaktiga påståendet ”det är bara de outbildade på landsbygden som röstar så”. Men säga vad man säga vill i övrigt – glesbygden briljerar just i pandemier eller kriser som dessa. När apokalypsen kommer är det exempelvis på Gotland man vill vara (men snälla, res inte hit, stanna där ni är ett tag till).
Så när stockholmarna vill till sina landställen, bland annat här på Gotland, förstår jag dem. I storstäderna sprider sig smittan givetvis enklare och snabbare, på grund uppenbara faktorer som trångboddhet. Till exempel kommer New Yorks stat enligt prognos behöva arton tusen respiratorer vid krisens värsta läge – Sverige som land äger färre än sex hundra. Jag förstår att rädslan sprider sig och att människorna vill bort från storstäderna. Jag förstår också att det inte är en bra lösning att alla gör just det eftersom vi inte kan sakta ner smittspridningen om alla reser hejvilt. Jag förstår, och håller med om, när Löfven säger att vi ska stanna hemma i påsk. Jag är bara tacksam att mitt hemma är att vara isolerad precis här i Fårösund, med närhet till natur och en så opåverkad tillvaro som möjligt när livet vänds upp och ner på ett par veckor.
Någonstans tror jag också att vi finner trygghet i landsbygden. I skogen och fågelkvittret, i brummandet av en traktor som åker förbi, i lugnet och tystheten. Och är det något människor letar efter just nu är det väl trygghet. På landsbygden har vi också en annan vana att behöva lösa saker på egen hand och hjälpas åt. Och är det något människor letar efter nu är det gemenskap och stöd. Kanske är det här inte en text om corona egentligen, utan bara en om att jag älskar landsbygden. Kanske lurade jag bara hit er för att prisa skogen och tystnaden, hjälpsamheten och gemenskapen, närheten till havet eller en liten sjö. Jo, det bor nog en liten nationalromantiker även i mig. Men det är svårt att inte bli sådan när man får bo på en så vacker plats som jag gör. Ja, och så råkar det ju ha blivit omåttligt populärt det senaste, det här med isolering. I kris älskar alla landsbygden – jag älskar den hela tiden.