38-åriga Sandabon Jennie Jarve (V) arbetar inom regionen som boendestödjare för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det kan handla om allt från ätstörningar till schizofreni. Den gemensamma nämnaren är långvarigt psykiskt lidande som gör att de inte klarar av att bo hemma.

– Det är ett spännande jobb. Jag fastnade för det här med att möta personer i olika kriser i livet. Jag vill möta människorna och ge hopp om att det kan bli bättre, säger hon.

Jennie Jarve följer med dem på möten, på bio, till frisören och hjälper dem att ringa jobbiga samtal.

Artikelbild

| Jennie Jarves två hästar har blivit hennes egna terapeuter. "De är min livskvalitet, mina terapeuter på fyra ben. Min morganhäst Ronja på 22 år vet allt om mig."

– Jag kompenserar för det de inte kan, säger hon.

Som boendestödjare arbetar man dygnet runt. När Helagotland.se möter Jennie Jarve har hon hållit igång i nästan 40 timmar – först jobb i 24 timmar, sedan möte med hälso- och sjukvårdsnämnden, därefter lunchmöte med en gammal chef och sist intervju med oss.

– När jag inte jobbar dygn jobbar jag från klockan 08 till 21 – det är det korta passet, säger Jennie Jarve och skrattar.

– Jag tycker att schemat är jättebra för en som mig som har barn, gård och hästar. Jag skulle aldrig trivas med ett måndag-till-fredag-schema, fortsätter hon.

Artikelbild

| Jennie Jarve har samma motto som Grynet: Ta ingen skit!

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Det är att få vara med på resan och se människor växa. Vi gör det möjligt för dem att leva ett bra liv trots psykisk ohälsa.

På Gotland är självmordstalet högt – allra helst bland män. Det är något Jennie Jarve länge kämpat mot.

– Vi måste bli bättre på att förebygga självmord, talet är alldeles för högt. Ett självmord är alltid ett för mycket.

Ett steg i förebyggandet av självmord skulle vara kortare väntetider inom vården, menar Jennie Jarve.

– Jag är mest bekymrad över primärvården med den läkarbrist som är. Vi behöver fast personal inom primärvården för att klara av framtidens sjukvård.

Jennie Jarves engagemang för gotlänningarnas psykiska hälsa är en av de faktorer som förde in henne i politiken – åtminstone in i hälso- och sjukvårdsnämnden. För det politiska engagemanget fick hon redan genom modersmjölken och år 1994, när hon var 15 år, gick hon med i Ung vänster.

– Min mamma var politiskt aktiv så jag är ganska präglad. När jag var bebis hade mamma satt en pin med texten "Nej till kärnkraft!" på min vagn.

Inför valet 1998, när Jennie var 19 år, fick hon frågan om hon ville stå med på Vänsterpartiets lista.

– Just det året gjorde Vänstern ett superval så jag hamnade direkt i fullmäktige som ersättare. Jag hade tänkt hålla låg profil där, men redan under mitt första sammanträde blev jag så irriterad på något moderaten Ove Nyman sa, så jag for upp i talarstolen, säger hon och skrattar.

Och i fullmäktige blev hon kvar i 16 år. Men inför förra valet bestämde hon sig för att inte ställa upp på listan.

– Jag kände att det fick räcka med hälso- och sjukvårdsnämnden om jag ville ha någon tid kvar till heltidsjobb, barn och hästar.

För det är ju inte bara nämndmöten, utan det är arbetsutskott, och handlingar som ska läsas, och medlemsmöten, och samtal som måste ringas... Och sedan knåpar hon ihop en insändare då och då.

Hur mycket får du i ersättning för ditt politiska arbete?

– Jag har inte det här uppdraget på något vis i världen för att tjäna pengar. Oftast går det på ett ut, men jag har också gått back på det. Jag gör det här för möjligheten att påverka och få kunskap.

Kan du komma att göra comeback i fullmäktige?

– Jag har sagt ja till listan i år...

För 20 år sedan ställde sig Jennie Jarve i fullmäktiges talarstol för första gången, och i höst kan hon alltså vara tillbaka.

– Jag tror att jag kommer att hålla på med politiken livet ut, det här engagemanget kommer aldrig att sina. Jag kan inte bara sitta hemma i soffan och tycka.

Sist men inte minst, vilken är din hjärtefråga i valet?

– Hur vi ska klara framtidens sjukvård och hur gotlänningarnas psykiska hälsa ska bli bättre. Gotland ska ha en likvärdig vård som resten av Sverige, helst bättre.