Det är laddade känslor i debatten om Nordkalk och planera på ett nytt kalkbrott på norra Gotland. Å ena sidan finns det de som argumenterar för jobben inom kalkindustrin och därmed vill att ett nytt kalkbrott ska till. Till de positivt inställda sällar sig även Nordkalk som har ett stort vinstintresse. Å andra sidan finns det en rad olika grupper som säger stopp till det planerade brottet. Dels de som vill värna om nuvarande och framtida jobb som hotas på grund av kalkbrott. Dels de som främst tänker på de unika naturvärden som skulle förstöras för all evighet. En tredje grupp är mer intresserad av kulturvärden som hotas i Fleringetrakten. Sedan finns det de som fokuserar på behovet av rent och tillräckligt med vatten på norra Gotland och det stora hotet som det planerade kalkbrottet kan utgöra mot detta.
Själv anser jag att det föreligger starka skäl till att kalkbrytningen på Gotland bör ses över i sin helhet. Någon gång blir det stopp för hur mycket Gotland tål, frågan är om det ska vara nu eller inom snar framtid. Till det planerade kalkbrottet i Bunge, som nu ska prövas av Miljödomstolen, ställer jag mig ytterst tveksam med tanke på de ovanformulerade hoten. Men jag har respekt och förståelse för skriket efter arbetstillfällen. Dessa är en bristvara och det kommer att kräva en rad insatser av såväl politiker som de bosatta för att komma till rätta med detta problem. Jag anser dock att det vore fel att satsa allt på att förlänga kalkbrytarjobben med 20 år till för att sedan hamna i samma problemläge fast då med betydligt sämre förutsättningar än nu.
Samma respekt finns tyvärr inte alltid gentemot dem som ställer sig tveksamma till kalkbrottet. Jag oroar mig starkt på grund av de samtal jag har haft med gotlänningar på norr som inte öppet vågar uttala sig mot Nordkalks planer. Bakom detta ligger en rädsla för reaktioner ifrån omgivningen och erfarenhet av tidigare aggressiva bemötanden av människor som känner att deras jobb är hotade. I det lilla samhället med täta nätverk och där det råder en känsla av att "alla känner alla" kan det i dessa lägen vara svårt att stå upp för sin åsikt, om man inte har starka individuella särintressen att bevaka. Då blir det en kvävande, ofri och till slut ohållbar situation. En demokrati där åsikter inte kan släppas fram av rädsla för hur omgivningen ska reagera, ja diskriminera, är en icke fungerande demokrati. Jag tror att man ibland måste våga lite mer, inte vara rädd. Men civilkurage är inte det enklaste. I första hand tycker jag att vi ska arbeta för att olika åsikter bemöts med respekt. Detta är en fråga om mentalitet och trygghet. Ytterst är det en fråga om frihet.