Mellan åren 2004-2006 hade Agneta Ekling Dolman en stor vandringsutställning i Kanada som handlade om invandring. Vi sitter i hennes gotländska sommarhus i Bäl och hon visar fotografier från utställningen.
På en av målningarna hänger en burka på en krok och på en annan hänger Marilyn Monroes vita klänning med fladdrande volanger på en galge. Inga ansikten eller kroppar syns, endast plaggen. Frågeställningen är vem av kvinnorna som är mest utsatt.
- Jag tycker att vi i båda fallen är utlämnade för någon annans godtycke. Ofta för männens. Utställningen handlade bland annat om kvinnlighet i öst och i väst som en del av frågeställningarna kring huvudtemat identitet och immigration, främlingskap och integration, säger hon.
Agneta Ekling Dolman tycker att frågan om invandring är den största utmaningen i vår tid. Hon flyttade själv från Sverige och vet vad det innebär att anpassa sig i det nya landet.
Sedan 1971 har hon levt i universitetsstaden London i Kanada tillsammans med sin man Douglas Dolman. I Kanada har hon undervisat i engelska för invandrare och hon säger att kvinnors rättigheter i Sverige är unik jämfört med i många andra länder.
Vågar experimentera
Agneta Ekling Dolman målar det hon ser och hon väljer ofta ett tema. Hon experimenterar med olika tekniker och säger att hon inte är endimensionell i sitt skapande.
Ofta är målningarna både abstrakta och illustrativa. Till den gotländska utställningen Akvareller, har hon valt ett lättare tema: gotländska motiv, och tavlorna är målade för nöjes skull.
- Jag målar glatt och fritt. Picasso! Han var suverän på det.
De gotländska motiven i akvarell är transparanta och flödande och hon bekymrar sig inte över vad som är akademiskt rätt att måla. Hon har svårt för svängningar inom konstvärlden som talar om hur konst ska vara.
Förväntansfull
Utställningen och mottagandet på Gotland ska bli spännande tycker hon. Hon säger att människor inte behöver kunna något om konst. De behöver bara rent impulsivt känna något. När vernissagen äger rum lördagen den 9 augusti, ska hon befinna sig på plats och "sitta där som en torggumma" och för första gången möta sin gotländska publik.