Visby hamn 15 februari 2010. I bassängen ligger fartyget Triton, Kustbevakningens nya stolthet som den här dagen ska namnges av myndighetens generaldirektör och landets försvarsminister.

Framför den improviserade talarstolen trängs riksdagspolitiker, kommunpampar, läns- och polisledning, militärer och kustbevakare - alla inbjudna med löften om vackra hyllningstal och en dignande lunchbuffé.

Få lägger märke till den ensamme mannen på kajen, som med händerna i jackfickorna stilla betraktar skådespelet.

Artikelbild

| Jan Guillou och journalistkollegan Peter Bratt,var journalister på tidningen Folket i Bild/Kulturfront, ses här med ett uppförstorat dokument som visar hemliga underättelserapporter i samband med IB-afffären. Foto: SCANPIX

Med ett yrkesliv inom den svenska underrättelsetjänsten bakom sig är gotlänningen Donald Forsberg, 64, van att se utan att synas. Van att vara maktens redskap och ta personliga risker utan några officiella erkännanden som belöning.

Att påstå att han föddes in i branschen är ingen överdrift. Han är faktiskt själv frukten av ett underrättelseuppdrag. På 40-talet återvände Donald Forsbergs far till Sverige. Han var före detta främlingslegionär och hade suttit i tyskt arbetsläger under kriget.

Den svenska militären fick upp ögonen för honom och skickade en vacker kontorist vid staben i Vaxholm att kontrollera hans bakgrund. Hon tog kontakt med honom på ett fik i Gamla stan där han brukade dricka kaffe. Och hon kunde bekräfta hans bakgrund - och blev på kuppen gravid.


"Städa upp"
- Farsgubben fick ingå i en grupp med uppgift att "städa upp" i Sverige efter kriget. I patrullen fanns sådana som hade skäl att ogilla nazister och kommunister. Han fick helt enkelt i uppdrag att döda gamla naizister som fanns i landet, berättar Donald Forsberg, som växte upp i Fårösund utan sin far.

Under värnplikten som röjdykare 1966-67 bestämde han sig för att leta upp fadern som arbetade på Club Saltsjön, en krogbåt nedanför Dramaten i Stockholm. Snart fick han själv jobb i baren på helgerna.

Det var också där organisationen IB fick korn på honom. Efter ett par timmars samtal i en lägenhet på Östermalm hade han låtit sig värvas till kontraspionaget.

- Det var jättespännande och jag kunde bara inte tacka nej. Dessutom hade ju farsgubben rekommenderat mig, minns Donald Forsberg.

Han fick bland annat sitta på krogar där sovjetiska agenter höll till. Det gällde att notera och fotodokumentera vilka svenskar de hade kontakt med. Ett par år senare stationerades han på hemön med uppgiften att kartlägga politiska extremister med ambitionen att med våld störta den svenska demokratin. Eller som han själv uttrycker det, de som hade relation till främmande makt och som hellre såg att Sverige styrdes från Moskva eller Peking.


Rullades upp
Sedan kom IB-affären. Flera agenter fick sina identiteter röjda när skandalen om den hemliga åsiktsregistreringen rullades upp.

Donald Forsberg hörde till dem som slapp rampljuset, och kunde fortsätta arbeta inom andra delar av underrättelsetjänsten. Det handlade bland annat om att agera kurir mellan Sverige och baltstaterna, med ett jobb på ett passagerarfartyg som täckmantel.

Efter drygt två decennier i branschen slutade han 1990 när hans avdelning lades ner.

Många har åsikter om Donald Forsberg.

Många är de som kallat honom både stolle och mytoman. Kanske är det sant. De flesta av hans påståenden är ju av naturliga skäl svåra att kontrollera. Eller kan det vara så enkelt att hans berättelser bryter irriterande mycket mot belackarnas världsbild?

Kalla krigets rädslor och förberedelser för en storkonflikt i Norden är väldokumenterade, liksom främmande makters verksamhet i Sverige. Att gotlänningar och Gotland med sitt läge i Östersjön inte skulle ha berörts av det politiska spelet är orimligare än motsatsen.

Själv tar han angreppen på hans person med ro.

- Det där studsar på mig. Det ingår i min roll att få skit.

Som före detta agent borde han väl ändå hålla en låg profil, tycker en del.


Räds inte
Men det är det sista Donald Forsberg gör. Han räds inte att lägga sig i samhällsdebatten. Han skriver insändare i lokal- och rikstidningarna, syns i artiklar och tv-inslag.

Hjärtefrågorna kretsar kring säkerhets- och miljöpolitik. Han drar sig inte för att lufta sina åsikter om allt från Palmemordet och FRA:s signalspaning till räddningstjänstens beredskap på landsbygden och mobilstrålningens risker.

Han diskuterar gärna den rysktyska gasledningen och drog sig inte att JK-anmäla journalisten och författaren Jan Guillou för förtal när han kände det påkallat.

I bland tar sig engagemanget mer konstnärliga uttryck, som när han sjöng visor i lokalradion eller lade en stor sten med en dikt ingraverad på stranden vid Ryssnäs på Fårö.

Tystnadsplikten gentemot staten är livslång och när hans inlägg tangerar det forna livet inom underrättelseväsendet väljer Donald Forsberg noga vilka uppgifter han går ut med.

En sak är klar. Efter decennier av tystnad har den hemlige agenten tagit bladet från munnen.

Men hur kunde det bli så?

De senaste åren har han upplevt flera omvälvande händelser, förklarar han. För 13 år sedan blev han för första gången pappa, och livet fick en helt ny dimension. Men snart kom hans förflutna i kapp honom.

Donald Forsberg gick in i en djup depression, och fick av läkare rådet att ta itu med sina obearbetade upplevelser.

- Man går inte skadelös ur ett sådant liv. Jag var full av saker som jag aldrig fått prata med någon om. Jag fick ju aldrig någon debriefing som man får i dag, och var fullständigt på väg in i väggen, säger han.

Under ett par år reste Donald Forsberg regelbundet till Stockholm där han träffade andra före detta underrättelsemän för att prata av sig. Nu säger han sig må bra igen.

För knappt ett år sedan skapade han på nytt stora rubriker efter att ha lämnat uppgifter till "Uppdrag granskning" om ryska giftdumpningar i svensk ekonomisk zon på 90-talet. Uppgifterna var så känsliga att underrättelsetjänsten i det längsta förnekade all kännedom om dem.

Trots riskerna för obehag valde Donald Forsberg ändå att framträda med sin identitet i tv-programmet. Avfallet på havsbotten är en tickande miljöbomb och människor måste få veta, menade han.


Sved säkert
- Ja, det sved säkert i vissa rövar i systemet, men jag har ett behov av att sjunga ut. Någon måste ju göra det! Jag har två små döttrar och de måste ha en framtid. Det här har blivit en drift för mig, och jag skulle betrakta mig själv som feg om jag inte lade mig i, säger Donald Forsberg med eftertryck.

Nu kritiserar han den stat han själv var beredd att offra livet för.

Han klagar på regeringarna Persson och Reinfeldt för att de inte försöker ta reda på vad Ryssland egentligen dumpade i Östersjön. Regeringen törs inte stöta sig med Ryssland, är hans egen förklaring.

Tillbaka till hamnen och Triton, fullastad av samhällstoppar.

Vad rörde sig i ditt huvud när du ensam på kajen betraktade ceremonin på fartyget?

- Jag tänkte att där står de med sina fina titlar och uniformer, men allt de gör är att köra ett spel för gallerierna. Ett spel där allt redan är förutbestämt.