Vi sätter oss i en jättestor gråvit soffa i tv-rummet i familjens villa i Visby. En dator på bordet, leksaker utströdda på golvet, en gammal turné-t-shirt hängande över ryggstödet, svart kaffe upphällt i svarta koppar.
Huset i en enda charmig ombonad röra, saker överallt för tid finns det sparsamt av.
Det kommer Eva Fadeel att svara när jag sent i intervjun frågar "vad finns det för lite av i tillvaron?".
- Tid, kommer hon att svara då. Det finns för lite tid.
Därför ser det ut som det gör här inne. Som ett...hem. Fyllt av kärlek.
Ofta vet jag inte på förväg vart de här långa intervjuerna ska ta vägen, det finns inget mål, sällan någon given riktining.
Det här samtalet kommer att fara mellan Kuwait och landhockey, mellan HD-hojar, replokalen i Sanda och oron för att något ska hända hennes båda små.
Men vi börjar med musiken.

Det är tyst i huset när vi ses, men det kunde dånat av rockmusik, det gör det nästan alltid annars, får jag veta.
Och efter en halvminut har jag i mitt block noterat det här:
En The Hellacopters-väska på golvet, en Nazareth-t-shirt, den över soffryggen, en Rolling Stones-klocka på väggen, ett kuvert med biljetter till sommarens Bruce Springsteen-konsert.
Samt, förstås, den Mötley Crüe-tröja Eva har på sig.

Köpte helt fel skiva
Så, Eva...beskriv hur ditt liv skulle vara utan musik.
- Tomt. Tråkigt...och det finns ju så många olika sorters musik beroende på vilket tillstånd man är i. Jag vet inte om jag kan tänka mig att vara utan.
Har det alltid varit musik?
- Sen mellanstadiet, kanske...jag bodde i Lund då och köpte min första platta, "Rainbow Bridge" med Jimi Hendrix och det var ju helt fel, haha, det var ingen annan i min klass som gillade.
Eva säger att hon alltid tyckt om skivaffärer, att stå där och bläddra, lyssna. Att åka på skivmässor.
- Jag saknar verkligen musikaffärerna, säger hon.

Eva flyttade till Visby från Malmö för sju år sedan. Hon blev av med jobbet i it-kraschen, fick ett nytt på Svenska Spel, packade bilen med kläder och skivor, tänkte "en sommar i Visby, varför inte?" och for hit utan känna en kotte.
Sen dess är hon kvar. Nu med man, villa, barn och stor bil.
- Det var ju inte vad jag tänkt mig då, skrattar hon.


Eva Fadeel är medlem i Frankie Goes To Helvete. Hon är basist i rockbandet Rebels också, men hon är medlem i Frankie Goes To Helvete.
Det är ett lag i musikkunskapstävlingen Popgiss.
Hon säger att hon inte är en musiknörd som vet allt om årtal...
- ...men det är en kul tävling, kul grej att vara med på. Och man blir ju förvånad varje gång...jag tycker till exempel att jag kan alldeles för mycket 80-tal för att det ska vara hälsosamt.
Jag är också med i ett lag, Uncle Meat, och känner varje gång att Popgiss är rätt grabbigt, är det inte det?
- Jag vet inte, det är inget jag tänker på, direkt. Men det är väl som med allt, det är trevligare om det är både män och kvinnor. Men vi är ju några tjejer som är med.

Skola i Kuwait
När vi är inne på det...vilken är det stora skillnaden på manligt och kvinligt, tycker du? Rent allmänt?
- Ja, du...killar är väl mer rakt på sak, med tjejer är det mycket mer snack och till slut är det ingen som vet vad som sagts. Men jag har alltid umgåtts mest med killar och mina intressen är väl rätt...grabbiga...
...du är rätt lik Patti Smith.
- Va?
Ja, rockartisten, när hon var ung. Har ingen sagt det förut?
- Nej, det vet jag inte...va cool!

Eva tillbringade sina första sex år i Kuwait. Pappa Ahmed, som hade egyptiskt ursprung, var universitetslärare i växtfysiologi där och där började Eva skolan när hon var fyra.
Hon minns undervisningen som sträng och att man tvingades bära vita kläder.
Kuwait är för Eva bara svaga minnen från långt tillbaka. Pappa är också bara ett minne, han gick bort i cancer när hon var 20.


På den laptop som står på bordet visar Eva en grafisk bild av Jimi Hendrix. Samtidigt som hon håller på att sätta sig in i nya jobbet som kommunikatör på Riksantikvarieämbetet är hon på gång att starta eget.
En gårdsbutik på den rätt stora tomten ska stå klar till sommaren i en då ombyggd vedbod.
Nu designar hon ekologiska barnkläder för fullt under det egna märket Dyno, efter barnen, Dylan och Norton.
- Det ska bli rockmotiv, så klart, säger hon och skrattar. Det var svårt och dyrt att hitta nån lokal så jag tänkte, varför inte satsa här hemma.
Du flyttade hit bara pang, bom, du har bytt jobb, du ska öppna eget...du tycks inte vara rädd för förändring.
- Nej...det är lite utmaning, så där. Annars kan det bli tråkigt i längden, jag vill att det ska hända saker.
Varför då?
- Jag vill inte stå still...och så lär man sig så mycket nytt, man upptäcker nya sidor hos sig själv. Och så tror jag man ångrar sånt man aldrig gjorde.

Bästa målvakt
Har du känt så redan nu i livet?
Eva lutar sig tillbaka, funderar. Det är en öppen fråga, svaret kan bli vilket som helst. Och det svar hon ger har jag missat i den enkla research jag gjort inför vårt möte.
För: Eva ser ut genom fönstret, ut i det gröna, och säger sen:
- Att jag inte blev proffs.
Proffs...vadå?
- Jag blev erbjuden att komma både till Tyskland och Italien och bli landhockeyproffs, men jag tackade nej...det hade varit roligt att ha gjort det.

Eva kör HD, en Harley Davidson Night Train -02. Det är en riktig motorcykel, det. Jämför man med "en japansk glidarhoj är det inte samma grej" som hon säger.
Eva tog mc-kort innan körkortet för bil, hojen köpte hon för pengarna hon fick när hon sålde lägenheten i Malmö.
Då hon till slut insåg att hon faktiskt bor i Visby. Även om Skåne, och särskilt Lund, är hennes "hemma".

Nej, så klart. Vi dribblar oss inte förbi det där med landhockeyn så lätt. För en gång var den en riktigt stor del av hennes liv.
Eva Fadeel spelade målvakt i klubben Nayan från Lund. Svenska elitserien, Europacupen, NM och EM med det landslaget hon tillhörde i 15 år.
Någonstans i huset, i källaren tror hon, finns priserna nedpackade. Bland annat priset som bästa målvakt i det årets Europacup-spel. Hon älskade att spela, hatade att förlora men minns just inga resultat.
- Det var roliga år. Men det är inte mycket med damlandhockeyn längre, det finns inte många klubbar kvar.
Evas idrottsmeriter innefattar även elitseriespel i innebandy med Lugi, också från Lund.
Så varför spelar du inte med Endre?
- Haha, det där är så länge sen...och dessutom finns inte den tiden längre. Tid. Det finns alldeles för lite tid i tillvaron.
Men av den tid som finns...när mår du som allra bäst?
- Det är olika...när jag står i replokalen eller när jag leker med barnen eller är ute och kör mc eller...
...reflekterar du över det, då...sådär, "wow, vad häftigt!".
- Jag försöker, så gott det går. Försöker bevara de stunderna...och det är ju speciellt sen vi fick barn, man blev medveten om hur skört allt är, äh, det låter ju så där klyschigt, men...jo, nu går jag omkring och är orolig morsa, liksom.

Ingenting varar för alltid
Eva är öppen, närvarande och skrattar mycket. Full av värme, tycks för. Full av energi.
Barnen har påverkat hennes tankesätt och sätt att vara, säger hon. Dylan är 2,5 år, Norton är 1.
- Jag tänker nog mer på hur jag är själv och hur jag är mot andra, mer mån om att folk mår bra i min omgivning.
Hur då, menar du?
- Man är medveten om att allt inte varar för alltid. Jag är kanske mer rädd om mig själv nu, förr kunde jag dra i väg på mc utan att tänka, liksom.
Och din pappa, att han gick bort...har det kommit tillbaka?
- Jo...det har det ju...jag hade väldigt gärna velat att han skulle fått träffa mina barn, det hade jag.

Eva gillar ljudet av en mullande HD, äter gärna dillchips till fredags-tv:n, tycker Brad Pitt och Angelina Jolie är snygga människor, är alldedes för mycket inne på sajten "Facebook" och fick i sitt senaste sms en hälsning från sin bror Bengt:
"Hej det var roligt att ses. Men du såg trött ut. Du måste ta hand om dig själv. Vi hörs snart. B".