Med en gatlykta och ett enkelt cafébord som rekvisita presenterade Ainbusk sin tolkning av den legendariska franska sångerskan Edith Piaf (1915-1963). Ingen lätt uppgift, men i fredags kväll klarade de fyra gotländskorna den galant.
Edith Piaf växte upp på en bordell i Paris förorter i början på 1900-talet. Ainbusk på några 70-talsbondgårdar i När. Kontrasterna kunde knappast vara större, ända är det något som förenar dem.
Under en och en halv timme varvade gruppen sång och egenkomponerad koreografi med skakande berättelser ur Edith Piafs mytomspunna liv. Alla låtar framfördes på svenska, vissa hade gruppen själva översatt. Och de nya versionerna funkade riktigt bra, det kändes verkligen som att det var deras tolkning.
Som allra bäst var det under de mer avskalade och stillsamma numren, när Ainbusk lät stämsången vila och gav en sångerska lite större plats. Sämst var det när Marie Nilsson-Lind lekte ståuppkomiker, även om huvuddelen av slipspubliken verkade tycka annorlunda.
Ainbusk både inledde och avslutade med paradnumret Jag ångrar ingenting, eller "Non, je ne regrette rien" som den heter på originalspråk.
Som helhet kanske inget "fucking hallelujah moment" - men jag är ändå glad att jag missade Idol.
Johan Eriksson