GT-SPORTENS GÄSTKRÖNIKA Vill man vinna i kostym eller sköta det hela själv? Snart många vinteridrotter och gotländska lag in i slutspelsfasen om de inte redan gjort det och nu börjas det räknas på målskillnad, inbördes möten, andra resultat och potentiella egna resultat. När tabeller ska sammanställas så framgår det verkligen hur små marginaler som kan avgöra vem som blir vinnare och vem som blir förlorare. I idrotter där lag får välja slutspelsmotståndare så kan ju dramatiken utebli inför de sista omgångarna om man placerar sig på de undre halvan, men i idrotter där tabellplaceringar är direkt avgörande för vilka man kommer få möte så har nog många klubbars matematiker börjat räkna höger och vänster.

Helt plötsligt så kan det där målet från i november som såg till att man vann med 6-3 istället för 5-3 vara av väldigt stor betydelse, och för vissa lag så har de redan bränt sina chanser till goda placeringar för att man under säsongen varit nonchalant eller inte tänkt på att alla matcher räknas precis lika mycket när grundserien är färdigspelad. Det finns också fall där lag vinner serier i kostym, och om det är att föredra framför att själv spela och se till att man säkrar en serieseger är jag skeptisk till.

Idrott är känslor. Idrott är sorg, glädje och ilska. Precis som att använda videogranskning och få vänta 3 minuter för att få veta om ett mål gälls eller inte så är det inte lika känslofyllt att bli mästare i kostym jämfört med att kunna avgöra det på planen och föredragsvis hemmaplanen. Tänk er själva bara, vad är roligast? Att inför en hemmapublik få skrika ut i glädje efter ett mål eller poäng, att fira efter slutsignalen med publiken eller att titta på en tv och hoppas att ett lag som du inte spelar i vinner. Det är ju självklart i vissa fall oundvikligt och man blir ju hellre mästare i kostym än inte mästare alls, men det kan finnas vissa fördelar med att andra kan avgöra ens egna öde. Lag som t.ex. saknar erfarenhet kan ju vara ovana med att hantera press och därmed inte ha det psyke som krävs för att sätta en avgörande straff, men blir du mästare i kostym så slipper du den mentala pressen som det innebär att ha något i egna händer.

Men för att upprepa mig själv. Idrott är känslor, och ju färre känslor, ju mindre viktig blir idrotten. Får man inte bli riktigt arg, får man inte bli riktigt glad och får man inte bli riktigt ledsen så är det bara en tidsfråga innan idrotten blir irrelevant i samhället. Hellre stora känslor på plan och på läktaren än små känslor bakom tv:n och datorn. Idrott upplevs bäst så nära dramatiken som möjligt och inte bakom någon skärm.