VECKANS TRAV Den gångna veckan har jag upplevt sidor hos mig själv jag inte är särskilt stolt över. Gemensam nämnare för det som lockat fram dessa är: Domare av olika slag. Det började i lördags då jag i V75-4 hade spikat Born In The U.S.A. vilken inkom tvåa i mål efter att, i mina vinstsugna ögon, ha blivit störd av medtävlare på upploppet. Att kusken fick nästan 20 000 kronor i böter för tilltaget hjälpte inte mig det minsta och jag blev sittande med retfulla sex rätt. Hes, ska tilläggas, efter det att jag skrikit ett stort antal okvädningsord och dömt ut alla domare på Solvalla unisont den dagen, lyckligtvis ensam hemma som jag var.

Och att det är domarkris på Gotland är något man som aktiv inom den lokala ungdomsfotbollen blivit varse. Matcher flyttas framåt eller bakåt i tid, allt efter domarens pipa (eller dennes schema rättare sagt) och i vår serie har lag till och med fått ställa in matcher på grund av domarbrist. Självklart påverkar detta faktum även kvalitén på jobbet som utförs även om de allra flesta, av de få, gör det skitbra. I helgen hade dock den domare jag fick uppleva från sidan ingen bra dag på jobbet. Som ledare har man många viktiga uppgifter. En av dessa är att få barnen/ungdomarna att fokusera på annat än just domarens beslut under en match och att aldrig gnälla på denne. Ibland får man dock bita sig själv lite extra hårt i tungan för att inte släppa ur sig ett ”Men hallå, domarn!”, eller liknande.

För att avsluta trilogin i negativa domarupplevelser, som jag av någon anledning valt att dela med er kära läsare, så går vi till måndagens lunchtrav på Skrubbs. Den så förhatliga omstartssignalen, som för övrigt var det första ljud min ena son kunde härma, ljöd i ”mitt” lopp precis då kusen trampat i väg felfritt från ett krångligt startspår. Tydligen hade någon i den bakre volten varit på fel plats. ”Shit!”. När så den giltiga starten gick så blev min häst utan spår istället varpå en startgalopp var ofrånkomlig och dagen var förstörd. ”Men blås av loppet då för f-n!”.

Som ni märker har alla de här negativa upplevelserna med olika domare i huvudrollen högst personliga inslag. Och objektiviteten är det väl därför lite si och så med, det ska erkännas.

Om jag själv aldrig funderat på att utbilda mig till domare? Aldrig i livet, vem vill utsätta sig för risken att få bittra medelålders män efter sig, skrivandes i tidningen om hur man sköter sitt arbete?