GÄSTKRÖNIKA GT-SPORTEN Minns ni de härliga orden: hon segrade och vann all ära och berömmelse!

Men vem säger så nuförtiden, strofen tycks vara förpassad till vår kollektiva symbol och sagovärld? Det var så längesedan jag hörde någon nämna den gloriösa äran att det går att tro att det är en fabel.

Men det fanns en tid då vår tävlan och samexistens handlade om vem som vann äran och vem som blev ärofylld härav. På den tiden var det ett naturligt tillstånd för oss att vara ärofyllda och att sträva efter mer och mer ära – minns ni att det fanns ett slags sken eller skimrande glans runt de ärorika individerna. Men vem strävar efter ärans rikedom idag – eller vem längtar efter att få befinna sig i den sjätte himlen? Nej knappast någon, ärans härlighet tycks ha gått förlorad i vårt nuvarande högpresterande och stressorienterade samhälle där det liksom inte spelar någon roll längre om någon har vunnit eller inte på ett helt igenom ärligt sätt – det sägs nämligen att ingen bryr sig!

Vår kultur tycks ha upphöjt misstänksamheten gentemot vår nästa till norm och detta omöjliggör ett odlande av äran på individnivå såväl som i kollektiv grupp. Om äran är det naturliga tillståndet i livet, varför är då vårt samhälle så lite intresserade av dess egenskaper och skönhet?

Mitt till synes outtröttliga sökande efter att finna ärligheten och härlighetens eko och dess gloriösa moderna aktörer, har fått mig att besöka diverse nya sammanhang och fenomen genom åren. Häromsistens förde ödet mig till en ljusskygg lokal i norra Visby där den lokala schackklubben tog emot Södertälje SS för en match i division II och frågan var om äran upphöjs och eftersträvas i mindre sammanhang där risken för filmning är obefintlig?

Matchen inleddes och angreppsplanen var klar. Det tycktes som om fastlänningarna skulle bli farliga och det gällde att bygga upp en naturlig bondestruktur. Det blev efterhand spännande riktigt nervösa partier, ja rentav några otäcka sådana. Det var hårt spel, spännande och frågan gällde kort eller lång rockad.

Devisen att ett hot är starkare än dess genomförande kom att prägla matchen.

Visby kom ihåg vikten av att kunna retirera det vill säga spela svenskt och tillät sig njuta av att de behärskade sitt fröjdfulla franska spel och besegrade sörmlänningarna med imponerande 7–1 och äran lyste i guldskimmer kring de vilda visbyiterna.

Äran tycks kunna växa och odlas där hedern premieras – ju mer ärorik en individ är ju mer lysande blir även den grupp hon tillhör, det verkar smitta av sig.