Platsen är Eriksdalshallen på Söder i Stockholm. Lars ”Guldrupe-Lasse” Larsson dyker upp på avtalad tid denna fredag eftermiddag i oktober. På 1970-talet var den klassiska arenan som en hemmaplan för den gamle mästerboxaren. När vi slagit oss ner i restaurangen säger han:
– Känns lite konstigt att vara tillbaka i Eriksdalshallen, som om tiden stått stilla. Jag har åtskilliga fina minnen från den här hallen som jag inte besökt på många, många år.
Lasse har tagit tunnelbanan från bostaden i Farsta in mot Skanstull, promenerat Ringvägen fram mot vårt besöksmål. Det är 50 år sedan vi sågs senast. Då hade hans strålande karriär i ringen just börjat. Numera lever 72-åringen ett stillsammare liv – men med många fina minnen bevarade.
SOC i bordtennis pågår för fullt inne i hallen när Lasse tar av sig ryggsäcken och plockar fram alla klippböcker och bilder. Kanske lite oartigt, men min första fråga när det gäller en intervju med en som varit i ringen så många gånger måste bli: Har du några bestående skador efter alla de 171 (!) matcher du hann med?
– Nej, tvärtom. Jag är en ovanligt pigg 72-åring.
Det finns säkert många som läser de här raderna som aldrig hört talas om Guldrupe-Lasse. Han kommer alltså från den lilla och ganska anonyma socknen Guldrupe med sina 133 invånare. Här på gården Hallbjens såg han dagens ljus, Lasse. Ja, han föddes faktiskt hemma på gården. I farstun dessutom.
– Mamma hann inte längre. Så man kan säga att jag är ”född i farstun”…
Det där med att vara född i farstun har ju en något negativ klang, men det stämmer inte alls in på Lasse och hans boxningskarriär. Han blev svensk mästare i weltervikt (max 67 kilo) 1970, 1971 och 1975. Tog silver 1973 och 1978. Plus flera bronsmedaljer och var även svensk juniormästare 1968.
– Det jag är lite extra stolt över är att jag vann de två första SM-finalerna med klara 5-0. 1975 blev det en knappare finalseger, 3-2.
Han gick dessutom 17 landskamper för Sverige. Det är alltså en imponerande karriär Lasse har bakom sig. Han tävlade för Stockholmsklubbarna BK Örnen och Huddinge BK och efter karriären var han faktiskt ordförande ett år i den sistnämnda klubben.
Tillbaka till Guldrupe. Pappa Nils och mamma Maja drev jordbruk vid Hallbjens. De fick fem söner som också drog sitt strå till stacken hemma på gården. Och de boxades en del uppe på vinden och ute i trädgården. Efter Ingemar ”Ingo” Johansson VM-titel var boxning en populär sport här i landet. Men livet på gården krävde också hårt jobb.
– Jag minns att pappa gick upp kvart i fyra på morgonen för att mjölka korna. Vi grabbar fick ofta hjälpa till med höskörden och gallra betor.
Hos Lasse fanns vid den här tiden vissa funderingar på att ta över gården. Han gick Lövsta lantbruksskola i Roma. Och där boxades man också.
– Jag slog ut en tand på en kille och mamma fick pröjsa 200 kronor…
Lasse har ingalunda övergett sitt barndomshem. Hans tre barn bor där på somrarna och även Lasse och hans fru Ulla besöker regelbundet barndomshemmet.
– Vi var där tio veckor i somras. Min fru älskar Gotland och Hallbjens.
Vad fick dig att tända på boxning på allvar?
– När jag såg Holger Daun boxas på Murgrönan, då blev jag riktigt sugen. Kände också att jag hade medfödda anlag för sporten, hade lätt att läsa mina motståndare. Och när jag gjorde lumpen på P 18 boxades jag en hel del i Ex-huset (nuvarande Innebandycenter).
Där och då blev Lasse rekommenderad att bosätta sig i en större stad och söka sig till en klubb som bedriver boxning på ett seriöst sätt.
– Så det var nog boxningen som gjorde att jag flyttade till Stockholm.
Klassiska BK Örnen på Södermalm blev klubbadress. Lasses främsta vapen var en rapp, välplacerad och hård höger.
– När jag fick en fullträff med högern föll dom som regel. Många av mina motståndare var rädda för min höger. Tror jag vann cirka 20-talet matcher på knockout. Sen tränade jag också väldigt hårt, det hände att jag gick ner över fyra kilo på en träning!
En seger på knockout som Lasse minns särskilt väl kom 1975 i en landskamp mot Spanien där han mötte storstjärnan Raul Anon som varit militärvärldsmästare i lätt mellanvikt.
– Kanske min mest meriterande seger. Han hade bantat ner sig en klass för att ha större chans till seger. Jag hade honom groggy ett par gånger innan jag fick in en riktig höger…
Minnesvärda segrar är förstås också de tre SM-finalerna som slutade med guld och debuten i landslaget mot dansken Kjeld Krogh. Samme dansk blev dock Lasse övermäktig vid Nordiska Mästerskapen bara några veckor senare.
– Man kan säga att jag åkte på en dansk skalle, kanske min värsta förlust som jag har haft svårt att komma över. Jag var vältränad, i min livs form och hade fått in några ordentliga träffar. Men han skallade mig, jag fick hans bakhuvud i ögat och domaren bröt matchen. En förlust som sved.
Det hände faktiskt bara en gång att Lasse förlorade på en riktig knockout, också det 1975 i en internationell tävling i Danmark. Ib Bötcher är dansken som stod för den bedriften.
– Jag underskattade nog killen, trodde inte att han var så bra. Det fick jag verkligen äta upp, åkte på en riktig smäll i tredje ronden.
Lasse Larsson gick sin sista match 1980 i Gavleringen i Gävle i samband med OS-uttagningen mellan Anders ”Lillen” Eklund och Roger Andersson. I Gotlands Idrottsförbunds jubileumsskrift från 1983 (GI:s 75-årsjubileum), står det bland annat att läsa om just den matchen:
”Det blev en värdig avslutning inför 8 500 åskådare där Lasse mötte synnerligen svårslagne Vesa Koskela som var nordisk juniormästare. Lasse fick fantastiska ovationer för sin boxning och matchen var absolut jämn tills 20 sekunder återstod. Då lyckades Vesa få in en slagserie och vann mycket knappt på poäng.”
Så slutade alltså den finfina karriären. En karriär som inte gjorde Lasse rik:
– Det blev aldrig mer än några hundralappar i belöning, rena kaffepengarna.
Men från Svenska Boxningsförbundet har han erhållit ett fint diplom: ”Med tacksam erinran om Eder värdefulla insats för den svenska boxningsidrotten”.
