På gården i Kräklingbo, långt från stilettklackarnas smällande på Stockholms trottoarer och den ideliga trafikens brus, står ett majestätiskt bergamott-träd, vars päron om hösten smakar som goda minnen.

Så här i januari ritsar dess kala grenar sina tecken mot himlen, tecken som betyder ”uppväxt”, ”hemma” och ”nära och vant”.

Det ska till dels handla om miljardtransaktioner i den här intervjun, men vi tar avstamp på Östergarnslandet, i lugnet och stillheten så långt bort från allt.

Artikelbild

| PÅ JOBBET. I

Det är så hon minns det, Simona.

­– Jag har en kompis, Tara, vi kunde cykla miltals bara för att ha något att göra. Till Grynge, kanske, för att bada eller bara för att få tiden att gå. Det händer inte så mycket här ute.

Men det där är så länge sedan nu.

I dag är Simona biträdande jurist på en av Stockholms främsta affärsjuridiska advokatbyråer.

Artikelbild

Hon är en av många, Simona. En av så många som vuxit upp på ön, eller på andra utposter i landet, och sedan lyft på sina imaginära vingar för att slå sig ner i ett helt annat liv, långt bort. Alla med hågkomster från det som en gång var deras ”hemma”, vilket till dels format dem till dem de blivit.

Zürich i Schweiz, Simonas andra hem. Här bodde hon sina första tio år, innan far och mor separerade och hon följde med mamma Marianne till Gotland.

Än i dag har den centraleuropeiska staden en stor plats i hennes hjärta. Pappa bor kvar, flera barndomskamrater likaså liksom en del vänner hon lärt känna som vuxen under de två år hon bodde där efter åren på Rickard Steffengymnasiet i Visby.

Hon älskar den staden, säger hon. Två timmar med tåg till Wien, två och en halv till Milano, tre till Paris. Nära till allt, mitt i allt och så långt från Kräklingbo, den lilla ort hon trots allt har med sig i hjärtat.

­– Jag är nog en storstadsmänniska, säger hon när vi träffas i det vita huset intill vägen som sträcker ut mot Östergarn. Storstad eller landsbygd, inte småstad. Nej, hellre i så fall så här ensligt.

Det blev inte som det från början var tänkt, livet, sedan hon flyttade med mamma till Sverige. Hästarna var förstås en barndomsdröm efter alla ritter hos farmor på gården utanför Zürich. Det stuteri hon tänkte driva fanns noggrant planerat på rutat arkitektpapper; stallen skalenligt ritat med blyerts och linjal.

Det där är drömmar som de flesta har.

Men sedan, efter gymnasiet, då busspendlandet till Visby var över och hon bott sina vuxenår i Schweiz, flyttade hon till Lund för att plugga rättssociologi.

Det var där, runt de 20, hon började formas till den hon med tiden blivit, det är så hon ser det, och det var framförallt där hon gick in genom den där dörren som kom att ge hennes liv en ny riktning.

­– Jag gick fel. Jag läste förhörsteknik, tog fel föreläsningssal och hamnade hos juristerna istället.

Så kan det gå. Vad hände?

– Jag satt kvar och blev helt fångad. Det ändrade faktiskt på allt!

Så kan det gå, och som Simona just säger under intervjun: ”Allt blir verkligen inte alltid som man tänkt sig”.

För hon lät livet hända, hon läste visserligen klart rättspsykologin men sökte sedan in på juristprogrammet vid Uppsala universitet. Tanken var där till en början att bli åklagare och verka inom brottmålsjuridiken, men hon märkte under studiernas gång att hennes största fallenhet fanns inom den kommersiella juridiken.

­– Den landade bra i hjärnan, som hon uttrycker det

Och där är vi i dag, på Gernandt & Danielssons advokatbyrå i Stockholm, en av landets främsta på området, där hon som nyutexaminerad för ett och ett halvt år sedan fick anställning som biträdande jurist.

Frukosttid när vi träffas, en låtlista med fransk musik ljuder svagt i bakgrunden. Simona behärskar svenska, engelska och tyska men älskar dessa franska chansoner. De skapar lugn och en bra start, hon lyssnar ofta till dem under morgonkaffet.

Jag frågar om det var en dröm som uppfylldes den dag anställningskontraktet skrevs på, jag hade lagt fram det som tema inför intervjun; ”att nå dit man strävat och resan på vägen dit”.

Hon säger att det inte var det – ”Nej, någon dröm kan jag inte säga att det var” – eftersom just jurist från början inte ens fanns i tanken.

Ibland reflekterar hon, säger hon, över vart hon trots allt nått:

­– Jag är extremt lycklig över hur det blivit. När jag tittar på det utifrån är det ibland surrealistiskt att jag hamnat där jag är, jag får nypa mig i armen. Det kunde nog vara bra för många, tänker jag, att göra en realitycheck emellanåt. Att jag var på väg åt ett helt annat håll och ändå hamnade här...det är rätt märkligt.

Simona berättar – sittandes vid ett köksbord med julhyacinter och med stjärnor lysande i fönstren under den mellandagsmorgon vi träffas – om en värld så främmande från min och de allra flestas.

Berättar om transaktionsjuridik i samband med köp och försäljningar av bolag, om advokatteam, transaktionsteam och finansiella team som arbetar ihop för att nå fram till en deal.

– Det är kreativt att skriva avtal, vi arbetar med språket som främsta verktyg. Avtalsfriheten gör att det finns stort utrymme för att komma överens om vad som ska gälla.

Det har hunnit bli ett tiotal transaktioner under hennes ett och ett halvt år på byrån. Det hon uppskattar mest är att få verka tillsammans med de absolut bästa på området.

– När man jobbar långa arbetsdagar, såsom vi gör blir man snabbt ett sammansvetsat team. Förutom att själva juridiken är spännande är en fördel med arbetet att man blir allmänbildad. När vi genomför en transaktion måste vi sätta oss in i hur de företag som är involverade fungerar. Det innebär att vi får inblick i vitt skilda verksamheter, vilket är väldigt stimulerande.

Det är här, i de här situationerna, när transaktioner drivs igenom över ibland flera tidszoner hon stundom nyper sig i armen. För egentligen är det inte klokt. Eller är det kanske det det är.

Det händer att hon saknar Kräklingbo. Lugnet här, det som ibland var fyllt av tristess men också till dels formade henne till den hon är. Som gav utrymme åt fantasin, som gjorde det lätt att göra rätt, där det inte fanns möjligheter för rackartyg ty ingen annan bodde riktigt nära.

Vad har du med dig från uppväxten här, tror du?

­– Jag vet inte...ett inre lugn, kanske. Insikten om att det inte alltid är så bråttom som man tror. Jag får inte panik...växer man upp så här blir man närmast ostressbar, säger hon.

Hon kan sakna landsvägen också där bussen går förbi tre gånger om dagen, vinden, oj, så hon ibland längtar efter den vind som sällan letar sig in i Stockholms innerstad.

Det är där, i city, hon har sitt liv numera. Hon lever ensam i en hyrd lägenhet, 20 kvadrat på Strandvägen med utsikt över Nybroviken, åtminstone så här års då dess träd står lika nakna som bergamotten hemma på gården.

Kontoret ligger bara fem minuters stilettklackspromenad bort, för jodå, Simona är en av dem som gör så att det klick-klackar där i kvarteren.

Även om arbetet tar mycket tid, inget nio-till-fem, tar hon aktiv del av Stockholmslivet.

­– Jag gillar att gå på teater, Dramaten ligger alldeles nära, mamma och jag var och såg ”Anna Karenia” där i oktober, det var bra. Och där finns en trevlig bar, Teaterbaren, dit jag gärna går.

Jag frågar vad hon tänker sig fram i tiden och hon säger att hon inte vet. Att det är livsfarligt att känna sig nöjd för då finns ingen utveckling, men vad det skulle vara har hon just nu inget svar på.

­– Efter tre år med det jobb jag har nu blir jag advokat, då får vi se vad som händer. Det vore roligt att arbeta utomlands ett tag, vi har partnerbyråer i olika delar av världen, det vore fantastiskt...nej, jag vet inte, jag har haft många lyckosamma bananskal i mitt liv som gjort att jag kommit längre än jag någonsin trodde var möjligt. Därför tror jag inte mycket på att planera, det kan lätt bli ett hinder.

Hon finns fortfarande i Simonas liv, uppväxtkompisen Tara. Det är mycket värt att ha vänner man känt ”alltid”. Och kärleken till vattnet är också oförändrad, baden i havet sker såväl sommar som vinter.

Fast det där med att inte planera...nja. Sanningen är den att hon planerar mer än de flesta. På jobbet förstås, men också privat. Som den just gångna julen.

­– Jo, säger hon, det var ganska förberett...

...ty fem dagar innan avresan till Gotland började hon odla den surdeg hon sedan tog med till ön, inköpslistan var noggrant kategoriserad efter matbutikens uppbyggnad och i datorn fanns en inspirationsmapp där julbordets dukning var minutiöst beskriven.

Och, ja, just det, kommer hon ihåg, i somras planterades det sjutton hallon- och två hagtornbuskar på tomten när hon var hemma på semester.

­– Då hade jag gjort en skiss i datorn på exakt hur det skulle se ut.

Vi går ut i trädgården efter intervjun, jag tar bilder under bergamottens nakna krona och ute på vägen. En lastbil passerar medan vi står där, det är det enda.

Om några dagar ska hon resa tillbaka hem; hem från hemmet till ett annat hem.

Frågan är därför given:

Var i världen finns ditt ”hemma”?

Hon funderar en stund, säger så:

­– I mig själv, tror jag. Jo, så är det, det är inte kopplat till en plats, jag är hemma på Strandvägen, i Zürich, här i Kräklingbo, på kontoret...men mest har jag nog starka rötter i mig själv.