VISBY Elin Ahlström Taikon bär sitt arv med stolthet. Så viktigt är det att hon tagit tillbaka sitt romska släktnamn. Nyligen tilldelades hon Emerich-priset för sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Redan som liten tjej hemma i Stora Väller i Roma, bland syskon, föräldrar, får, katter och hästar, var Elin klar över att hon, när hon blev stor, skulle hjälpa människor som har det svårt.

När vi ses för den här intervjun kan hon än i dag återkalla bilden av sig själv sittandes framför tv:n:

Artikelbild

– Jag minns jag såg fattiga barn från Afrika, det har följt med mig sedan dess och det är vad jag vill göra i framtiden. Jobba med människor, kanske något inom psykologi...att möta människor, att lyssna, ge råd.

Inom sig bär hon en mångtusenårig historia, romernas resa började i Indien under 900- eller 1000-talet men orsaken till att de lämnade landet är okänd, upplyser sajten ”Romernas historia”.

Det kan ha varit svält, förföljelse eller religiösa motsättningar i samband med islams inträde i Indien. Romerna färdades längs Sidenvägen mot Egypten, Turkiet, Grekland och upp genom Europa. 1512 noterades de första romerna i Sverige.

Allt det där har Elin inom sig och hon bär generationernas vandring med rak rygg.

Artikelbild

– Pappa är svensk, mamma är svenskrom men född på Gotland. Det var så jag växte upp, med en stor romsk släkt omkring mig, berättar hon.

Vi ska för övrigt komma dit i den här intervjun, hur rak den där ryggen egentligen var.

Artikelbild

Elin bor sedan ett par år i Visby. Skönt på ett sätt att få rå sig själv men även förenat med viss saknad av det livliga uppväxthemmet. Där var det sång och musik och högt i tak, det blir så med en musiklärare till far. ”Jag åker hem till Roma ganska ofta” säger hon.

Som liten vet man ingenting mer än det man har omkring sig, det som finns där är hemma och vant.

Därför var det så konstigt när andra barn, när Elin börjat skolan, kallade henne för z-ordet och sade att hon var en tjuv.

Jag frågar om hon minns hur det kändes och hon säger att det sitter kvar som taggar i minnet.

– Jag tänkte ”varför säger de så?”. Jag förstod ju inget, visste inte vad de menade. Varför tror de att jag är en tjuv? Det är allt det där jag kämpar mot idag, alla fördomar, all okunskap.

Hon berättar, Elin. Alla dessa berättelser om släkten bakåt i tiden. Om mormor som reste runt i Sverige och bodde i husvagn och tält, hur klänningen ibland frös fast i tältduken under frostnätterna.

Elin och syskonen älskade att höra alla historier, men det gjorde dem också betryckta och ledsna.

All utsatthet, allt baktalande, alla blickar som vänts bort. Det gick så långt att mormor och morfar till slut valde bort släktnamnet Taikon, med den signalen var det helt enkelt för svårt att få jobb.

Allt det där har präglat även Elin men också format ett hjärta runt hennes ursprung. Då vissa väljer att glömma och vända sig ifrån gör Elin precis tvärt om, tar tillbaka släktnamnet och gör det till sitt.

– Jag älskade, och älskar fortfarande, böckerna om Katitzi och hennes liv. Där har jag hittat så mycket styrka, så mycket mening att jag vill fortsätta hennes kamp.

”Hennes kamp” syftar på Katarina Taikon (1932-1995), människorättsaktivist och Sveriges kanske mest kända rom som tillika var släkting till Elin, morfars kusin.

Katarina Taikon var under sin levnad aktiv i samhällsdebatten och falnade aldrig i sin iver att ge svenskromerna samma rättigheter som svenskar.

Redan före 50 drabbades hon av hjärtstillestånd och låg 13 år i koma innan sin död, 1995.

Under många år bodde hon på Gotland och skrev också flera av de mer eller mindre självbiografiska Katitzi-böckerna i det hus på norr som fortfarande finns kvar inom familjen.

I SVT-serien ”Jenni möter”, sänd under hösten och nu tillgänglig på Svtplay, finns en intervju med Elin där hon, tillsammans med programledaren Jenni Acar, får möjlighet att träffa Katarinas dotter Angelica som nu använder huset som sommarviste.

För Elin är det ett självklart ställningstagande att återta namnet Taikon. Elin Ahlström Taikon. Just för att föra kampen vidare i samma anda som ”Katitzi”, som Katarina kallades som liten.

Namnet nämns ofta i negativa termer, ”här ser det ut som Taikon”, hur tänker du kring det?

– Jag räknar med att få en del frågor, men då får jag också möjlighet att berätta och förklara. Det mesta bygger bara på fördomar och antaganden.

Okej, Elin, ta chansen nu. Berätta, förklara och ta död på fördomarna!

– Vi har funnits i Sverige i över 500 år, ändå ser folk oss som främlingar och kallar oss kränkande ord. Romer har inget eget land, jag brukar kalla oss världsmedborgare eftersom vi finns i alla länder och har rätt till samma mänskliga rättigheter som andra.

Elin upplever, säger hon, att diskrimineringen av romer förstärkts sedan människor från främst Rumänien på senare år synts tigga utanför de gotländska butikerna.

En sommar lärde hon känna en rumänsk tjej (ordet tjej är för övrigt romani) och i sympati satte sig Elin intill utanför Ica. Det blev omtumlande dagar.

– Jag fick uppleva det hon upplevde, säger hon och tystnar.

I tanken är hon där igen, bland människor som spottade, som sparkade bort koppen med mynt, som tittade bort och valde att inte se.

– En person kastade en cykel mot henne...det fick upp mina ögon för hur många behandlar det som är okänt.

Den romska kulturen är för Elin livfull, färgrik och glad. Musiken är viktig med sina sprättande rytmer. Dessutom är dansen en stor del av livet, kanske sitter den rent av i generna!

Inom föreningen DBF Gotland (Demokrati för barns framtid) där hon är ordförande är hon ledare för en hiphop-grupp och dessutom aktiv i en afro-dancehall-grupp.

Där kan hon leva ut alla sina känslor, där kan hon för en stund glömma den ständiga smärta hon kanske tvingas leva med för alltid.

Skolios, en krökning på ryggraden. Omkring var tionde person har skolios om även de minsta krökarna räknas. Vanligast är att skolios tar fart under tonåren, stora krökar på ryggraden är fyra gånger vanligare bland flickor än pojkar.

Det började anas när Elin var 14, var inte ryggen lite sned? Hon kollade med skolsyster, nja, det var nog inget att oroa sig för. Men smärtan blev bara mer intensiv och ryggraden, visade det sig, allt mer krökt.

Det kom att bli två stora operationer på Karolinska sjukhuset i Solna, den första när hon skulle fylla 17, den andra tre år senare. I dag är hon stelopererad och med smärtan ständigt närvarande.

– Man tror ju att man gör en operation och sedan blir det bra. Så blev det inte, jag har haft ont i sex år nu, men jag måste tro på att det blir bättre en dag. Jag tror på det bästa.

Under den mest utsatta tiden, den där hon var sängliggande i månader och sedan tvingades lära sig gå på nytt, tänkte hon, säger hon, den här aktiva tanken: Det här kommer att göra mig stark.

– Ja, säger hon, det där därför jag kämpar för mina drömmar, för studierna, för dansen, för mina föreningar. Jag vet att det är värt att kämpa för.

Och där är hon i dag. Studerande på Komvux för att läsa in den gymnasieutbildning hon tvingades hoppa av på grund av de komplicerade operationerna och fullt sysselsatt med sina föreningar.

Förutom nämnda DBF Gotland – där det inte bara dansas utan även ordnas bland annat läxhjälp och diverse läger för barn från jordens alla hörn – också den nystartade Roma People, en slags fortsättning på nu nedlagda ”Unga romer”. Det framtida syftet är just att slå sönder fördomar och sprida kunskap om den romska kulturen.

Det var också genom det arbetet hon för två veckor sedan tilldelades Emerich-priset av sin stora förebild, Emerich Roth.

Emerich överlevde Förintelsen, bor sedan krigsslutet i Stockholm och har under senaste dryga tjugo åren rest land och rike runt för att sprida just kunskap och arbeta mot främlingsfientlighet och rasism.

Elin har träffat Emerich Roth vid ett par tillfällen, tryckt hans hand och hört honom berätta om sitt liv och i någon mening därmed även om den romska historien, vilken på många sätt är parallell med judarnas.

– Att han verkligen var här och delades ut priset tillsammans med Kerstin Blomberg, som också är en förebild, är så otroligt fint.

Ja, jag ser det på dig när du berättar.

– Ja, jag var ju ditbjuden för att sjunga och så håller Kerstin plötsligt ett så fint tal och jag gratulerades av Emerich...det är en stor ära, verkligen. Det har gjort mig ännu mer motiverad att jobba mot diskriminering. För mig betyder det att jag gör något viktigt.

Varje människa har ett val att göra, så tänker hon det. Elin har valt att gå stark ur det hon varit med om, sjukdomen, nedlåtandena, de slentrianmässiga kommentarerna. Sitt romska efternamn bär hon som en medalj på bröstet.