Det var den 24 januari förra året som hon överraskades i träningslokalerna vid det gamla Icalagret på Österby i Visby. Hon prisades med blommor och diplom och blev både överlycklig och rörd.

I dag kan hon se tillbaka på året som Årets gotlänning.

– Det har givetvis varit fantastiskt, men jag hade gärna varit ännu mer ambassadör och kanske fått möjlighet att föreläsa och sprida mina tankar och idéer vidare till ännu fler, säger hon.

Artikelbild

| Löp. På förardörren på Lena di Corsis bil sitter GT:s löpsedel från januari förra året, då hon utsågs till Årets gotlänning.

En smula kritisk, men med den energi som bor i Lena di Corsi och som hon ständigt måste få utlopp för, är det här inget konstigt.

Det är som det är, och som det ska vara.

Vad som hänt, och hur de tolv månaderna som Årets gotlänning har utvecklats för Lena di Corsi, det kan man givetvis fråga henne själv om och det ska vi också göra.

Men det går även utmärkt att fråga Björn Ewald, 71 och Lisbeth Skallak, 70.

Artikelbild

| Kraft. Björn Ewald lider av Parkinson och tränar tre gånger i veckan hos Lena di Corsi. "Tack var detta kan jag spela piano igen", säger han.

Två personer som ingår i den träningsgrupp som Lena di Corsi startade, där de allra flesta lider av sjukdomen Parkinson. De båda hyllar den effekt som träningen ger.

– Tack vare den har jag kunnat sluta helt med en av mina mediciner, berättar Lisbeth.

Artikelbild

| Till höger på matten kämpar Lisbeth Skallak, 70 år. "Det vore katastrof om jag inte hade den här träningen att gå till", säger hon.

– Tack vare träningen kan jag spela piano igen, efter ett uppehåll på elva år, säger Björn.

De två har just svettats igenom ett av veckans tre pass på Träningsboxen.

Artikelbild

– Träningen är så viktig att det inte spelar någon roll om man vaknar på morgonen och känner att det är en dålig dag. Man tar sig hit ändå, säger Björn Ewald.

Gemensamt för Björn och Lisbeth är att de lever med en progressiv, neurologisk sjukdom som kännetecknas av rörelseproblem, stelhet och skakningar.

Sida vid sida tvingas de gå genom livet med Parkinson – och de gillar honom inte.

– Det är därför det är så skönt att träna. Vi är här för att slåss mot Parkinson, säger Lisbeth Skallak.

Hon fick diagnosen för två år sedan medan Björn Ewald levt med vetskapen om sjukdomen i elva år. Sedan han gick med i träningsgruppen, ledd av Lena di Corsi, sitter han inte längre hemma och grubblar.

– Det är väldigt socialt det här, och många gånger är det svårt att ta sig hem för att det är så trevligt att sitta kvar och prata efteråt, säger han.

Lisbeth Skallak vill även hon lyfta den personliga känslan.

– Man märker att Lena har ett genuint intresse och att hon lägger ner sin själ. Det är inte bara ett upplägg, utan hon hittar på nya grejer efterhand. Jag stortrivs här, gillar hennes sätt och det vore faktiskt en katastrof om jag inte hade detta att gå till.

Att gruppen har växt och att samhörigheten är så stark beror också på att anhöriga är välkomna att följa med och att de får träna gratis.

– Det är jättebra eftersom sjukdomen påverkar de närstående väldigt mycket, säger Lisbeth Skallak.

Lena di Corsi menar att nyckeln till framgången med träningsgruppen är att undvika krångel, som hon beskriver det.

– Det ska bara vara att komma och träna och det ska vara roligt att gå till "jobbet".

Tre gånger i veckan samlas man för att träna tillsammans och ta striden mot Parkinson.

"Slå på säcken, slå hårt! Låtsas att det står Parkinson på den", ropar Lena medan träningsgruppen ger hundra procent till låten "Hearts on fire" med den svenska hårdrocksgruppen Hammerfall.

Brinner var det, ja.

Lena di Corsi säger:

– Jag gör inte detta för att tjäna pengar, utan för att jag verkligen brinner för det. Jag trivs bäst när jag inte styrs av ett färdigt koncept och jag vill göra det som känns bäst.

Snart får hon ändå lämna ifrån sig titeln Årets gotlänning.

I morgon presenterar GT den första kandidaten.