Det nyblivna paret kände knappt varandra när Anna Wahnström slogs ut av en hjärntumör. Sedan dess har de låtit livet hända. Det här är en berättelse om kärlek.

Läkaren på Visby lasarett lade sin hand mot Anna Wahnströms arm och sade, med allvarlig min: ”Jag måste tyvärr meddela att vi kan se en förändring i hjärnan”.

När som helst kan hon återkalla den dagen, den 15 november för drygt två år sedan. Den omedelbara chocken och tankarna som fick fart.

Artikelbild

– Det var att få ett dödsbud, säger hon när vi ses för den här intervjun.

I soffan i det radhus där hon just flyttat in sitter sambon Simon och tittar på OS, på golvet sover sex veckor unga Elton, de två hundarna snusar i sina hörn, utanför kör en bil förbi och på himlen glimtar februarisolen.

En vanlig dag i livet, men för vissa så mycket mer dyrbar än för de flesta.

– Första gången Simon sov över hos mig vaknade jag med näsblod och fruktansvärd huvudvärk. Dagen därpå flögs jag till Karolinska. Och vi som just träffats!

Artikelbild

Upptäckten av tumören i hjärnan var starten på en flera månader lång period då Anna stundtals svävade mellan liv och död.

Men, och det är viktigt: Det var också starten på den rödaste och varmaste kärlek.

Artikelbild

Anna är uppvuxen i Vallstena med kor och hästar omkring sig på föräldrarnas nu avvecklade lantbruk. Vallstena är hemma i hjärta och själ och där bodde hon, i ett eget hus på gården tillsammans med sin Simon, tills nyligen då de flyttade till Visby. Det blir ett enklare liv i stan när sjukdomen tärt på kroppen.

Hon arbetade som fastighetsmäklare, Anna, och till visningen på en bostadsrätt dök plötsligt den där snygge killen upp. Visst verkade han lite intresserad? Av lägenheten, förstås, men även av henne? Singel var han, det hade han varit tydlig med.

Hon skrattar åt minnet:

– Jag berättade det på jobbet efteråt, att det kommit en så söt s pekulant!

Men hon behöll professionaliteten, såg till att det blev en affär med Simon, en Visby-kille som visade sig heta Johansson, som köpare

Men så gick det som det gick. Via några sms och efterföljande dejter exploderade förälskelsen och där stod Simon med en lägenhet han inte behövde...

–...för han flyttade hem till mig istället, säger Anna.

Men det tog alltså sin tid, för den där sjukdomen med alla sina komplikationer kom emellan. Sambor blev de faktiskt från allra första början på Karolinska sjukhuset i Solna. Anna uppkopplad mot allehanda maskiner, Simon vakandes dag och natt på en pinnstol med ett universum av oro och tankar.

Vi ska komma till det val han gjorde, att ge den Anna han knappt hunnit lära känna sitt villkorslösa stöd, men först till vad som egentligen hände den där söndagsmorgonen i november 2015.

På fredagen hade Anna bjudit på middag, fredag den 13:e vilket de räknar som sitt startdatum...

– ...och på lördagskvällen var vi på krogen tillsammans och sedan åkte vi hem till Vallstena och Simon sov över för första gången, berättar Anna.

Så typiskt då att vakna upp med huvudvärk och influensa! Men allt blod från näsan...? Nej, något märkligt var det.

Det blev kaos i mottagningsrummet på Visby lasarett sedan resultaten från hjärnröntgen analyserats. ”Jag måste tyvärr meddela att vi ser en förändring i hjärnan”. Mamma svimmade, Simon föll i gråt. Bara Anna höll sig relativt kall och kom så att fortsätta göra – inte en tår har hon gråtit under de år som gått, säger hon.

– Förutom att det förstås var en chock tänkte jag där och då mest på att ta hand om mamma.

Men sedan, funderar hon, förmodligen för att hon ofta var så borta och aldrig riktigt fattade hur nära döden hon verkligen var.

Dagen därpå, på måndagen, flögs hon till Karolinska där läkarna tvingades vänta ut den plötsliga hjärnblödning som tagit synen på hennes båda ögon innan de på onsdagsmorgonen kunde inleda den tio timmar långa operationen.

Ingreppet blev lyckat. Den aggressiva men godartade hypofystumören plockades ut genom näsan och visade sig vara av en limefrukts storlek. Fett togs sedan från låret och fyllde ut det utrymme i hjärnan där tumören suttit.

I efterkontrollerna tyder inget på återfall. Och någon cancer var det alltså inte frågan om, varken strålning eller cellgifter har behövts.

Även synen har till viss del återvänt.

– Höger är helt svart men jag har 29 procent på vänster. Jag är glad för det, men det är ändå en sorg, förstås. Jag kan inte läsa, inte se film på samma sätt som förr, inte köra bil.

Det här är ingen vetenskaplig artikel och den strikt medicinska terminologin kan möjligen halta. Men känslor är alltid allmänmänskliga och nåbara för var och en; Förtvivlan och vanmakt men också hopp för varje litet steg åt rätt håll. För de trodde ju den där lyckade operationen var slutpunkten. Det var den inte.

Simon har lämnat OS-soffan under vårt samtal och slagit sig ner vid köksbordet, de två håller varandra i handen, ögonkasten är fyllda av kärlek.

I någon mån lärde han känna sin flickvän långt innan hon lärde känna honom. Han fick hennes liv berättat av Annas anhöriga under den tid hon i perioder låg okontaktbar.

– Jo, säger han, vi fick omedelbart en nära relation. Även Anna och jag har fått det, det här har fört oss samman på ett sätt som annars skulle tagit flera år.

Ja, eller längre tid än så. Kanske aldrig!

– Så kan det vara, att gå igenom det här har gjort oss starka tillsammans, det känns som vi känt varandra betydligt längre tid än vi verkligen gjort.

Men det var som sagt var inte över. Efter den komplicerade operationen ådrog sig Anna en stroke. Det var här, när november övergick i december 2015, livet var som allra skörast.

Anna från Vallstena, hon bland hästarna och korna, mäklaren som nyss blivit blossande förälskad, låg plötsligt i ett rum fullt av slangar och maskiner, hela vänstra sidan förlamad och nedsövd i två och en halv vecka. Framtiden mer oviss än någonsin.

– Jag var tvungen att sövas ner för behandling och då visste ingen om jag någonsin skulle vakna igen.

Hon sitter tyst ett tag, några sekunders reflekterande över livet. Hur läkarna till slut lyckades häva förlamningen, hur två hjärnhinneinflammationer dessutom tillstötte.

Hur ofta är du där i dag, i tanken?

– Inte så ofta, faktiskt. Inte nu längre. Men det är klart...ibland slår det mig hur nära det var att allting tog slut.

När vi träffas är det bara ett par veckor sedan de flyttade in i radhuset i Visby. Anna är så frisk hon kan vara. Nog för att hon svimmar ibland, det har både hon och Simon lärt sig leva med, i övrigt är sjukdomen närvarande historia.

– Jag har gått igenom det tuffaste i mitt liv, nu har jag fått det bästa i mitt liv, säger Anna.

Så är det. Här har hon allt hon längtat till; en sambo, ett barn, ett radhus med en liten trädgård. En familj, helt enkelt.

Lilla Elton – som om Liverpool-fantasten Simon med glimten i ögat får önska ska bli en ny Steven Gerrard – är född via provrörsbefruktning.

Efter sjukdomsförloppet visade sig Anna infertil, men ett barn ville de verkligen ha. De förberedde sig på en process över flera år, men efter två veckor hade ett embryo börjat växa.

En solskenshistoria, kan tyckas, men det är att göra det lätt för sig. Så mycket lidande, så många bakslag, så mycket oro och rädsla under så lång tid. Men nu är de ändå en bit in i den gemensamma framtiden, den bästa plats de besökt.

Hur rädd var du, Simon?

– Mycket. Jag grät många gånger. Men det gällde att bita ihop, inte visa det för Anna. Då var det viktigast att hålla sig lugn och ge henne styrka.

Han nästan skrattar åt situationen på det hotell intill Karolinska där Annas föräldrar en tid hyrde ett rum.

– Vi sov där huller om buller, människor jag knappt hade träffat. Vi gick där nakna efter duschen ibland, men det spelade ingen roll, det fanns annat i fokus som var viktigare.

Jag tänker att du hade två val, antingen stanna eller säga ”hör av dig när du blir frisk”.

– För mig var det aldrig något val, jag tror inte ens jag tänkte. Jag bara packade en väska och följde med. Inte kunde jag svika henne! Det skulle jag aldrig göra.

Det blev inte som de hade tänkt, men det blev på ett annat sätt. Kanske förbättras Annas syn framöver, kanske inte. Det blir som det blir. Som det är nu kan hon förmodligen inte fortsätta som mäklare. Hon kan inte köra bil, behöver ficklampa för att se i kökslådorna där hemma.

Är du orolig för framtiden?

– Nej. Förr var jag det, jag var hypokondrisk och orolig för det mesta. Det är jag inte längre.

Och aldrig rädd när läget var som sämst, säger du. Hur är det möjligt?

– Jag var ju kär! Det stod över alla andra känslor! Kan du förstå vilken kille det här är! Kärleken hjälpte mig igenom allt!

Det här är ett minne: Anna vaknar den första natten på Visby lasarett och ser hela släkten i en ring runt om sig. Så fint, alla hennes närmaste. Men också den här oundvikliga tanken: Så här är det att vara den döde i ett avskedsrum.

De har fått en andra chans, så ser de det, Anna, Simon och lille Elton, som just vaknat på sin filt.

– Det gäller det att ta vara på alla tillfällen att njuta, man vet aldrig vad som kommer att hända. Det kan gå så fort! Vill du äta choklad, gör det. Köp en ny tröja om du har lust, säger Anna.

– Härom dagen var det Alla hjärtans dag, det brydde vi oss inte om, säger Simon. För oss är alla dagar Alla hjärtans dag.