De har varit pensionärer i tio år nu, makarna Andersson. Men många gånger har de befunnit sig i centrum när historia skrivits, såväl i verkligheten som inom medievärlden.

Som då, vid årsskiftet 1966–67 då två nyhetsredaktioner blev en och titeln Gotlands Tidningar första gången lades till i Gotlänningens och Folkbladets huvud.

En spännande tid, för vad hade de att vänta sig och hur skulle det bli?

Artikelbild

Som med de flesta förändringar landades det även då snart i det nya.

– Störst skillnad var det nog egentligen för Folkbladet som då blev morgontidning. Tidigare hade den givits ut på eftermiddagen, minns Gitte.

Gitte som till en början skrev under just den signaturen, tagen efter sin ungdoms idol, danska schlagersångerskan Gitte Hænning.

Hasse och Gitte, som de kallas bland oss tidigare kolleger, blev ett par 1964 och hade vid GT:s födelse lång publicistisk erfarenhet. Hasse skrev sin första artikel i januari 1962, det var ett pingisreferat som publicerades i Gotlänningen.

Birgitta å sin sida började på samma tidning i juli 1963, just efter realen. Några år senare hamnade hon på den samredaktion som tog fram gemensamt material till de båda titlarna.

Genom åren har de haft de flesta positioner som finns på en tidningsredaktion.

På nyåret 1967 tjänstgjorde Gitte som nattreporter, på den tiden var det verkligen natt, inte som i dag när siste reportern lämnar redaktionen klockan 21.

– Jag började vid sex och slutade klockan två på natten, ibland stannade man kvar och hjälpte till i tryckeriet och gick till Skeppsbron och åt frukost efter jobbet.

Hasse låg inkallad vid årsskiftet 1966–67 och när han återvände till den nu gemensamma redaktionen på Specksrum var det i rollen som redaktionssekreterare, motsvarande dagens nyhetschef.

Att två redaktioner blev en, hade folk i allmänhet svårt att förstå. Ofta tvingades de förklara att nyhetssidorna inte var partipolitiskt bundna.

Ja, det var en annan tid, på gott och på ont. ”Det var bättre förr” säger vi där vid köksbordet, på både skämt och allvar. Dagligen läser de tidningen noggrant och är uppdaterade på vad som händer.

– Ni skulle vara ute mer bland folk, säger Hasse. För en tidning är det viktigt att synas.

Var det bättre förr?

– Jo. Fast nej, inte allt. Man böjer sig mindre för överheten i dag, tror jag. Och dessutom är myndigheterna mer vana vid att bli granskade.

Om du minns tillbaka, vad var det för nyheter ni bevakade på den tiden?

– Mycket av det som förväntades. Vi gick på alla nämnder, ringde runt till de olika kommunerna. Det var inte så mycket gräv som i dag.

Det mesta blev av godo med sammanslagningen, redaktionen fick större resurser och än bättre blev det 1971 då tryckeriet flyttade från innerstaden till Broväg och man rent tekniskt gick över till offset.

Rune Jacobsson, en legendar i branschen som gick ur tiden i januari 1997, rekryterades som redaktionschef. Han stod upp för redaktionens suveränitet gentemot annonsavdelningen, hade näsa för vad folk ville läsa, skapade ett dagligt mittuppslag – motsvarande dagens sidan 4–5-uppslag – och gav tidningen ett uppsving.

Det är tio år sedan ni gick i pension. Saknar ni oss, vi som ännu jobbar?

– Ja, säger Gitte. Jag saknar kompisarna, det är därför jag hälsar på er ibland, men annars ...

Jo, förresten, säger hon:

– Ibland när jag läser vad ni skriver går tankarna igång på vad som ligger bakom och hur ni gått tillväga. Ibland kan jag tänka att det där reportaget skulle jag velat göra.