Krönika Gotlands Folkblad I de afrikanska länder vars befrielse vi svenskar stött, Zimbabwe och Sydafrika, förväntade vi oss en väg, om än lång mot någon form av demokrati. Korruptionen har trängt in i hela samhället och därmed våld.

Våld inte bara mot vita farmare i båda länderna utan framförallt mot den egna befolkningen som i Zimbabwe. Robert Mugabe, president i Zimbabwe, växte till en hämndens ängel efter att han förlorat sin hustru Sally, och hans sekreterare Grace med sina barn klev in i hans liv.

Mugabe beskrivs i media, som den person som befriade Zimbabwe, men befrielsekampen startade redan 1965 med Joshua Khomo från Ndebelefolket i rörelsen Zapu, medan Mugabe med sin rörelse Zanu, som uppstod under 70 talet tillhörde Shona. Dagens Zanu-PF är en sammansmältning av dessa rörelser.

Splittringen mellan dessa folk och stammar beredde plats för Mugabe och britterna utsåg honom till landets ledare 1980. Som svar satte Mugabe under 90-talet, med hjälp av kineser, igång en förföljelse av Ndebelefolket i södra Zimbabwe. Cirka 20 000 människor torterades och dödades, män, kvinnor o barn. Om detta tysta folkmord skrev den anglikanska kyrkan en vitbok i slutet på 90-talet. När jag arbetade i landet 2000-2001 besökte jag den plats i bushen där tortyrcentrumet låg.

I södra Zimbabwe hade Svenska kyrkan ett antal missionsstationer och sjukhus. Zimbabwe var då fortfarande ett välmående land. Hade Afrikas bästa utbildning. En infrastruktur som var god. Framförallt var det ett oerhört vänligt arbetande folk. Mina vänner i Zambia betraktade zimbabwier i förvåning över deras studie- och arbetslust.

Jag besökte ett sjukhus vid en tidigare missionsstation i bushen, vars personal lämnat och en sjuksköterskeutbildning därmed försvunnit. Jag sov ensam i en jättesal med bäddar.

Jag såg också i Harare de flygplan som lastades med mat för Zimbabwiska trupper i Kongo. Nu ville Mugabe ha del i Kongos alla mineraltillgångar. Det betydde krigsmaterial. Regeringens penningkassa tröt, bensinkvotering infördes, krigsveteranernas lön försvann. I gengäld sattes, med våld, övertagandet av farmer igång. Hungriga krigsveteraner hjälpte till över hela landet.

När vita farmare tvangs lämna sina gårdar försvann också skolorna eftersom farmarna höll sig med egna skolor.

Mugabe har hållit sig vid makten genom polisvåld och militära insatser. Men också för att Sydafrika aldrig gripit in. Varken Thabo Mbeki eller Jacob Zuma som presidenter har stött befolkningen i deras nöd.

Våldet och riggade val har fått fortgå. Trots att det idag finns tre miljoner zimbabwier i Sydafrika, flyktingar över gränsen som i sin tur skapat våld och konfrontationer i Sydafrika. Mugabe är borta men vad kommer nu?