Ledare Gotlands Folkblad Valfriheten är i grunden oändlig. Vi skulle kunna göra precis som vi vill, men vi har valt att begränsa den rätten. Det samhälle som vi genom årtusenden byggt upp vilar på en överenskommelse om att det är bättre för oss alla om valfriheten begränsas. Lagar förbjuder oss bland annat att ta andras egendom, men också att skada eller döda andra människor.

Vi har gemensamt bestämt att samhället i form av den demokratiska och administrativa organisation vi benämner staten ska ta ett samlat ansvar.

Vi har gemensamt bestämt att vi ska ha en välfärd som är likvärdig för alla. Oavsett inkomst, härkomst eller var i landet man bor. För att det skall kunna fungera, för att staten ska kunna leva upp till våra krav, måste friheten begränsas.

Nu ser vi hur valfriheten börjar nagga på samhällskontraktet om likvärdig välfärd. I går onsdag skrev Mats Linder, politisk chefredaktör på Gotlands Allehanda, en ledare med rubriken: ”Fritt skolval ett skydd mot dåliga skolpolitiker”.

Ledaren skrivs som ett svar på att barn- och utbildningsnämnden beslutat att utreda hur det fria skolvalet påverkar regionens ekonomi. Linder fortsätter: ”Typiskt nog är det effekterna för Regionen och dess skolor som man mest bryr sig om.”

Men är det inte det vi har kommit överens om? Att politiker SKA besluta i skolfrågor just för att upprätthålla likvärdigheten. Är det då så konstigt att politiker vill utreda vilka effekter systemet har på den verksamhet som de själva har att besluta om? Det tycker inte jag.

Ta exemplet med högstadiet på Fårösunds skola, som även Linder tar upp i sin ledare. Under tiden före det fria skolvalet fungerade elever som gått på mellanstadiet i Lärbro som buffert för högstadiet i Slite och Fårösund. Lärbroeleverna fick plats där kommunen/regionen ansåg det bäst för alla.

Det kunde bli i Slite, men de sista åren innan det fria skolvalet infördes blev eleverna allt oftare placerade i Fårösund. Orsaken till att man från den ansvariga myndigheten valde att slussa Lärbrobarnen till Fårösund var för att eleverna på Fårö inte skulle drabbas.

För om högstadiet i Fårösund skulle läggas ner, vilket varit på tal vid ett flertal tillfällen, får elever på Fårö extrema restider till högstadiet i Slite. Då pratar vi restider som riskerar att bli över en timme, enkel resa, beroende på var på Fårö eleverna bor. I värsta fall upp mot en och en halv timme enkel resa om det tas hänsyn till väglag och att eleverna ska vara i god tid till skolan. Här pratar vi om trettonåringar som skulle tvingas tillbringa upp emot tre timmar i skolbussar per dag. Är det vettigt? Det tycker inte jag.

Så var går gränsen för valfriheten? När det gäller skolan så blev det fria skolvalet ett steg över den gränsen. Det var inget man såg då, eller något man offentligt sade sig vilja, men nu ser vi att följderna av beslutet tog valfriheten över den gräns där samhällskontraktet bryts.

Vi ser det i landsbygdsskolor som tvingas läggas ner. Vi ser det i den segregering som PISA-undersökningarna så tydligt rapporterar om. Nu måste vi också se till att valfriheten tar sig tillbaka till sin plats på rätt sida gränsen.