Ledare Gotlands Allehanda På en punkt skulle jag vilja se ett samarbete över blockgränsen. Om partierna verkligen vill ta ansvar för landet så har de här en möjlighet lösa en stor tvistefråga och samtidigt skapa förutsättningar för en regeringsbildning.

Jag talar om migrationspolitiken. Den tillfälliga migrationslagen löper ut i juli nästa år, men Sverige behöver fortsatt en stram migrationspolitik. För det första på grund av den stress och press som flyktingkrisen innebar och fortfarande innebär för Sverige och det svenska samhället. För det andra på grund av den stora anhöriginvandring som nu följer i flyktingkrisens spår. Och för det tredje för att Sverige inte återigen ska bli resmålet före alla andra i Europa i händelse av en ny flyktingvåg, vilket kan bli fallet om vår migrationspolitik väsentligt skiljer sig från alla övriga länder i Europa.

Det finns som jag ser det tre partier som från sakliga utgångspunkter skulle kunna träffa en uppgörelse om migrationspolitiken, då de ligger ganska nära varandra. De har absolut inga förutsättningar för att bilda regering tillsammans, men de skulle kunna bereda väg för mer konstruktiva regeringsförhandlingar, genom att avlägsna migrationspolitikens stötesten från manegen. Jag syftar på Socialdemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna. Tillsammans utgör de över hälften av den nya riksdagen.

Ulf Kristersson har också sedan lång tid tillbaka försökt intressera Socialdemokraterna för en sådan uppgörelse. Inbjudningar som Socialdemokraterna hittills har ignorerat.

Det vore väldigt bra för landet, men jag tror tyvärr inte det blir något ens nu när valet är över. Det beror på flera olika faktorer, men främst på att Socialdemokraterna prioriterar partiet framför landet och migrationsfrågan. Stefan Löfven kan utnyttja den – och interna borgerliga låsningar när det gäller Sverigedemokraternas salongsfähighet – till att försöka söndra och härska. Dessutom skulle en uppgörelse om migrationspolitiken – med Moderaterna! – innebära en intern konflikt i hans eget parti som är splittrat i migrationsfrågan och innehåller en hög andel företrädare och medlemmar som verkligen inte gillar M och KD.

Det finns en låsning även på andra sidan blockgränsen, sedan både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor av någon obegriplig anledning tycks ha kedjat sig fast vid sina illojala allianskollegor de senaste dagarna.

Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna fick tillsammans bara omkring 26 procent av rösterna i valet. Jag vet inte hur spelet kring regeringsfrågan kommer att sluta – det tror jag inte att det finns många som vågar sia om – men hur det än blir hoppas jag inte att utfallet blir sådant att dessa partier får ett oproportionerligt stort inflytande över migrationspolitiken. Det vore ett demokratiskt misslyckande.