Ledare Gotlands Folkblad Nu när tre av fyra borgerliga partier offentliggjort sina budgetförslag ser jag en tydlig skillnad i politik jämfört med regeringens förslag.

Det är främst inom fyra områden som skillnaden märks mest. Arbetsmarknad, bostadsbyggande, stöd till socioekonomiskt utsatta områden och inkomsten för sjuka.

Svensk arbetsmarknad går som aldrig förr. Det bevisas inte minst av att vi har den högsta sysselsättningen som någonsin uppmäts i EU. Men det finns problem. Arbetsgivare har stora svårigheter att hitta rätt utbildad personal, trots att arbetslösheten är relativt hög.

Artikelbild

| Budget. Finansminister Magdalena Andersson (S)

Det kompetensglapp som finns måste lösas. Därför känns det bra att regeringen satsar stort på en mängd olika former av utbildning. Arbetsmarknadsutbildningar, yrkesvux och högskolan får alla tillskott för att minska kompetensglappet.

När jag läser budgetförslagen från Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet så ser jag genast att arbetsmarknadsutbildningar inte är något de vill prioritera.

De föreslår istället stora neddragningar jämfört med regeringens förslag. Dessutom vill både L och KD dra ner ordentligt på vuxenutbildningarna.

Ett annat problem som vi ser på arbetsmarknaden är att för många av dem med låg utbildningsnivå kommer längre och längre ifrån arbete. Regeringen vill lösa detta genom arbetsmarknadsutbildningar och riktade stöd till de personer som är långt ifrån arbetsmarknaden.

En specialanpassad personlig plan som utgår ifrån arbetsgivarnas krav där olika former av utbildning ingår är alltid det bästa för individen. När det dessutom gynnar arbetsgivaren kan det knappast bli bättre. De tre borgerliga partierna som nu lagt sina budgetförslag vill istället sänka lönerna generellt för ungdomar och nyanlända.

Borgarna gillar verkligen generella lösningar även om de visat sig både enormt dyra och ineffektiva. Åtgärden riskerar också att sätta hela den svenska arbetsmarknadsmodellen i gungning. Något som kan få katastrofala följder för hela landet.

Vi har också en stor bostadsbrist i så gott som hela landet. Byggandet av bostäder har under lång tid legat på en extremt låg nivå. Men de senaste åren har bostadsbyggandet exploderat i omfattning. Trots det behöver vi bygga många fler bostäder.

För att få fart på byggandet har regeringen bland annat beslutat om subventioner. Regeringen vill naturligtvis fortsätta med att stimulera bostadsmarknaden, men det vill inte L, KD och C.

Jag tror de borgerliga är inne på en farlig väg när man trots ett stort behov av nya bostäder vill förändra förutsättningarna. Det sänder fel signaler. Risken finns att byggandet stagnerar och det skulle verkligen inte vara bra.

Regeringen vill satsa extra resurser på områden som räknas som socioekonomiskt utsatta. Det är områden som i klarspråk brukar kallas för utanförskapsområden. Satsningarna görs för att vända den negativa utveckling vi ser i de områdena.

Det är välbehövliga satsningar för att minska klyftorna i samhället. De satsningarna vill inte de borgerliga partierna göra, trots att de alla påstår sig vilja minska dessa klyftor.

Det som jag blir mest beklämd över i de borgerligas budgetförslag är att de vill återinföra den bortre parentesen i sjukförsäkringen. De borgerliga partierna vill med andra ord återigen straffa sjuka.

De vill att personer som, förutom att de är sjuka och har sin sjukdom intygad av läkare, är oförmögna till att arbeta enligt försäkringskassans regelverk ska bli av med sin sjukpenning för att de inte blivit friska i tid.

Jag kan förstå hur borgerligheten tänker när de pratar om arbetslinjen och vill ha större skillnad mellan a-kassa och lön, för att stimulera fler till att jobba. Jag håller inte med men jag förstår alltså tanken. Men jag förstår inte hur de tänker sig att sjuka ska kunna bli friskare av att bli av med sin inkomst.

Varför ska personer där alla instanser är överens om att de inte kan jobba och som gör allt vad de kan för att bli friska straffas genom att bli av med sin inkomst?

Politik är viktigt och gör skillnad vilket visas av hur olika de politiska blocken prioriterar.