LEDARE GOTLÄNNINGEN Julstämningen lyser onekligen med sin frånvaro men en får ju vara glad att vattendepåerna har fyllts på ordentligt de senaste månaderna.

Och för julens själva kärna spelar faktiskt vädret och bristen på snö inte så stor roll. Det är ju inte snön vi ser fram emot utan högtiden. Oavsett hur mycket vi firar julens kristna budskap eller ”bara” traditionerna och umgänget med nära och kära.

Julen är också en tid då många av oss också inser hur bra vi har det. Särskilt som julen handlar så väldigt mycket om att vara tillsammans.

När vi tänker på alla som inte har detta tillsammans är det oundvikligt för alla med nån grad av empati i kroppen, att tänka sig in denna situation för egen del.

Tänk om jag inte hade nån att fira jul med. Ingenstans att gå, ingen som kommer hit.

Därför ökar också vårt behov av att dela med oss, visa att vi tänker på andra. Något som självklart är väldigt fint och positivt.

Välgörenhet har däremot i vår tid förvandlats till ett fult ord. Det ”ska inte behövas”. Det anses ovärdigt att någon ska behöva ta emot det någon annan vill ge.

En som vet hur det är när det kniper ekonomiskt, tillfälligt eller som regel, vet vad en hjälpande hand kan betyda och känner sannolikt en glädje i att kunna gör det man själv hade behövt nån gång i livet. Det är inte ovärdigt, det är att vara medmänniska.

Det mesta av den mellanmänskliga hjälpsamheten har till stora delar gått förlorad när det är ”samhället” som förutsätts ordna allt. Att bry sig om varandra ska helst ske via nån mellanhand. Att ge till Röda korset är fint och bra. Att ge direkt till en människa som ber om hjälp utanför en butik är fel och ovärdigt för både givaren och mottagaren.

Det finns ett parti som har som ett av sina huvudbudskap att man ska hjälpa folk på plats hellre än bevilja dem asyl när de tvingats fly från denna plats.

Ändå pratar de väldigt lite om alla de insatser de gör (?) på dessa platser och desto mer om hur dåligt det är att hjälpa människor på plats här, där vi är.

Laila Hellgren, Evelina Olsson, Anders Hellberg, Boy Larsson, Kerstin Blomberg, Charlotte och Carina Österholm. Alla gotlänningar som på olika sätt under flera år lagt ner arbete på att hjälpa människor i olika hörn av vår värld. De är värda en extra tanke, inte bara till jul utan alltid. Det finns så klart flera, och alla är värda all uppskattning. Heja er, och tack för allt ni gör.

Och tack alla ni, de flesta av er kvinnor, som mer i skymundan i alla tider stickat, sytt, bakat och fixat för att på olika sätt bidragit till att samla in pengar till både hjälp till behövande men också för att finansiera stora delar av det gotländska föreningslivet.

Ni är, precis som Ingrid Thunegard skrev på Gotlands Folkblad nyligen, värda minst lika mycket cred som alla manliga institutioner som fördelar överskott på sitt kapital till olika vällovliga insatser.

Julen blir sällan en överraskning för någon. Man gör samma saker som man alltid har gjort. Äter samma mat på samma tider med samma människor.

Däremot är resan dit lite olika för de medverkande. Det är ju inte som att allt fixar sig av sig självt bara för att det är som det alltid har varit.

”Någon” har sett till att det blir som det blir. Att maten finns, att det är städat och att klapparna är inköpta, julkorten skickade.

Dessa personer behöver inte handgripligt göra allting själva men det är dom som ser till att det blir gjort. Planerar, fördelar, följer upp. Det behöver nu för tiden inte längre vara mamman i familjen. Vem är det hos dig?

Härmed tillönskas alla ledarsidans läsare en vidunderligt god jul.

Och kom ihåg: Det är inte vad du äter mellan jul och nyår som eventuellt gör dig tjock det är vad du äter mellan nyår och jul.

Ät, drick, njut!

Eva Bofride