LEDARE GOTLÄNNINGEN När skolor får minskande antal elever för att familjer väljer den skola som bäst passar just deras familj, då är det familjerna som ska ha dåligt samvete för att de inte låter barnen gå i en skola som försvårar deras vardag, eller helt enkelt inte passar deras behov.

När effektiva och tillgängliga vårdappar svarar mot medborgarnas behov av en snabb kontakt med vården, då ska medbogarna ha dåligt samvete för att deras vårdbesök kostar skattepengar.

När anställda inom olika yrken väljer att gå till andra anställningsformer för att de knäar under den börda anställningen innebär, då ska de ha dåligt samvete när de anlitas för att utföra samma uppdrag men med bättre förutsättningar.

Finns det inte en röd tråd i dessa beskrivningar som borde leda till en eller annan eftertanke?Är det människorna eller systemet det är fel på?

Väldigt mycket av våra gemensamma system är byggda i en helt annan tid och med helt andra förutsättningar. I dag bor vi fortfarande spridda över ön men våra jobb är till stor del samlade på helt andra platser än där vi bor. Behoven har ändrats och inte minst villkoren för att få vardagen att fungera.

Vi bor inte längre med flera generationer tillsammans som kan hjälpas åt med barnpassning eller matlagning. I dag arbetar både mamman och pappan utanför hemmet och det krävs en hel del logistik för hämtning och lämning och handling och skjutsande till olika aktiviteter.

Skolbussen kommer inte längre och hämtar våra barn vid grinden som när vi medelålders gick i skolan.

I dag finns inte vårdcentralen i närmaste samhälle som förr. Du kan inte ens komma fram på telefon, än mindre få hjälp samma dag du behöver hjälp.

Visst, i de flesta fall är inte behoven akuta men att inte ens få kontakt leder till stor otrygghet och bygger knappast på vår folkhälsa.

Det är inte de digitala vårdapparna som skapat denna situation, tvärtom har de blivit en stor hjälp för den som bara behöver ett snabbt besök, bli lugnad eller få besked om vikten av ett besök på en fysisk vårdcentral.

Systemet med hyrpersonal har inte heller fötts ur ett vakuum, det är ett ackumulerat behov av minskad arbetsbörda, mer flexibilitet och allmänt bättre villkor, som har skapat den situation vi har i dag.

Det fria företagandet ser behov och agerar utifrån dessa.

Jag säger inte att allt ska drivas som privata företag. Däremot har det offentliga fortfarande väldigt mycket att lära av det privata näringslivet.

Framför allt har vi inte råd att ha så dåliga villkor att folk flyr det offentliga för att utföra samma tjänster som inhyrda till en mycket högre kostnad.

Systemen måste bli mer flexibla. I dag är allt styrt av regler som helt är anpassade till storskalighet och likriktning. En vårdcentral ska ha si och så många vårdteam, det ska finnas beteendevetare och det ena med det andra.

När folk hellre vänder sig till sin mobiltelefon och blir hjälpta av den kanske vi kan börja diskutera nya former med till exempel mobila vårdteam som befinner sig på plats en gång i veckan?

Öppna för fler privata lösningar, inte förbjuda dem.

Skolor som delar på specialiserade lärare som undervisar på distans för flera skolor samtidigt?

Vi ska värna våra trygghetssystem men får inte glömma att systemen är till för människorna, inte tvärtom.