Ledare Gotlands Allehanda Uppdrag granskning brukar leverera, men den här gången var det tämligen tunt, åtminstone vad det gäller det som hade bäring på Sverige. Söndagskvällens extrainsatta program om avslöjanden med anledning av den så kallade paradisläckan om hur olika prominenta personer och organisationer placerat pengar i skatteparadis hade inte så mycket att komma med. De två svenska affärer som avslöjades var helt lagliga, vilket inkluderar det företag som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling ”ertappades” med på Malta.

Detta hindrar inte att ”affären” ger somliga anledning att lufta sina upprörda känslor. Till dessa hör – naturligtvis – finansminister Magdalena Andersson (S) som bland annat kallade Östlings agerande för oacceptabelt.

Vad är det för slags fögderi finansministern bedriver, egentligen? Bygger hennes variant av den svenska modellen på att medborgarna ska känna en sådan kärlek till staten att de gladeligen ska betala mer skatt än de egentligen behöver? Det är i så fall en modell som är dömd att misslyckas.

Ska en person som betalat in över 107 miljoner i olika skatter sedan han blev folkpensionär – Leif Östling föddes 1945 – behöva stå ut med att utmålas som skattesmitare bara för att han har ett legalt företag på Malta?

Ska den svenska staten finansieras med hjälp av en skampåle, där man kedjar dem som man bedömer borde ha betalat mer skatt, men på godtyckliga moraliska snarare än legala grunder?

Det låter, tycker jag, som ett djupt omoraliskt förhållningssätt.

Leif Östlings sätt att hantera situationen har dock varken varit genomtänkt eller omdömesgillt. Det demonstreras väl bland annat av att han sett sig tvungen att dra tillbaka eller modifiera ett par av sina mer uppseendeväckande utbrott. Som ”vad fan får jag?”

Men det är en fråga som borde ställas av vanliga svenska löntagare, utan stora möjligheter att modifiera sin skattebörda. Vi betalar världens högsta skatter. Men vi får ett polisväsende som klarar upp en allt lägre andel av de brott som anmäls. Ett försvar som urholkats till ihålighet. En skola om är dyr men inte förmår förmedla de kunskaper som eleverna behöver. Och en regering som föredrar att betala ut bidrag istället för att göra något åt att stora grupper inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden.