GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR Ulf Kristersson har som ny moderatledare goda chanser att vända utvecklingen för sitt parti. För även om Moderaterna kläms mellan Centerpartiet och Sverigedemokraterna är förutsättningarna långt bättre än vad som ibland görs gällande.

Det senaste året har M tagit ett antal avgörande steg för att återupprätta det sakpolitiska förtroende som gick förlorat när man under de sista åren i regeringsställning gick vilse i ett antal centrala frågor.

Nystarten i rättspolitiken, beskedet att försvarsutgifterna bör motsvara två procent av BNP och betoningen av egen försörjning som norm i migrationspolitiken, är exempel på detta.

I förtroendekrisen och framgångarna för Sverigedemokraterna ryms en dyrköpt lärdom. Det stora partiet till höger har inte råd att slarva vad gäller statens grundläggande funktioner eller föra en politik som sätter känslan av samhällelig sammanhållning på spel. Moderaterna lär inte göra om misstaget. Även med Kristersson som partiledare kommer lag och ordning, försvar och migrationspolitik att spela en central roll för M.

Medan Anna Kinberg Batra tvingades hantera en akut ideologisk kris, kommer Ulf Kristersson istället att behöva ge ett svar på frågan om vilket Sverige Moderaterna vill se: Vilken är hans motsvarighet till Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs arbetslinje?

Kristerssons anförande på M:s ekonomisk-politiska seminarium under Almedalsveckan i somras ger en fingervisning om svaret. Där beskrev han hur Sverige för att kunna dra fördel av internationaliseringen bör vara ett land som inte bara är öppet ekonomiskt, utan också för människor som vill bygga sig en bättre tillvaro.

Det senare förutsätter dock förmågan att ställa krav på både egen försörjning och vilja att anpassa sig till de liberala värderingar som håller samman det svenska samhället. I en diskussion som ofta domineras av ytterligheter är det en befriande pragmatisk hållning som förenar den liberala övertygelsen om öppenhetens värde med en konservativ förståelse för gemenskapens betydelse.

Med Ulf Kristersson får M för första gången en partiledare som är genuint intresserad av socialpolitik. Det kommer att vara en fördel i en valrörelse där sjukvårdsfrågorna ser ut att bli viktiga. Men framförallt ger det M chansen att fördjupa diskussionen om hur utanförskap kan motverkas.

För det är inte bara bidragsberoende som i dag går i arv. En politik för klassresor måste, som Kristersson konstaterade i Almedalen, även handla om att bryta en utveckling där dåliga skolresultat, missbruksproblem, kriminalitet och dålig hälsa ärvs mellan generationerna. Det är frågor som lär få allt större utrymme de kommande åren och där den nya M-ledaren har direkt erfarenhet från sin tid som socialborgarråd i Stockholms stad.

Med sin intellektuellt resonerande ton har Kristersson ibland liknats vid en seminarieledare. I ett politiskt landskap där markeringarna om vad man inte är ofta framstår som viktigare än vilken politik man faktiskt vill föra, är det en mycket god egenskap. Ulf Kristersson har chansen att göra svensk politik lite vuxnare.