LEDARE GOTLÄNNINGEN Så började då mullret i S-leden till slut.

Efter fredagens besked från Socialdemokraterna om nästa steg i deras nya hårda linje i migrationsfrågan har nu protesterna tagit fart. Egentligen var det inte protester jag efterlyste i lördags utan nån sorts reaktion. Att folk började fråga, kommentera, på något sätt öppet samtala kring det som händer i partiet.

Det var ju inte som att fredagens utspel kom som en blixt från en klar himmel, det hade som sagt föregåtts av flera liknande besked i samma riktning.

Jag tycker att det är ett sundhetstecken att bland dem som öppet protesterar finns SSU Gotland. Från partiets lokala vuxenorganisation är det ju fortfarande tyst. Meit Fohlin valde till exempel att hellre skrämmas med allt elände som kommer att drabba oss om det blir borgerlig valseger när hon hade ordet på lördagens Gotlands Folkblad. (Där hon för övrigt beskrev Moderaternas vårmotion som Alliansens politik).

Socialdemokraternas förflyttning öppnade för Sverigedemokraterna att flytta efter. SD tyckte nu det fanns läge att lägga ett förslag om lag på angiveri. Om en granne skyddar och tar om hand papperslösa ska du bli skyldig att ange dem för staten.

Alla med någorlunda livlig fantasi kan räkna ut vad ett sådant system för med sig. Vi behöver förresten inte fantisera om vad det kan leda till. Vi borde veta.

Skammen rör sig genom stora delar av Sverige och kan vi äntligen, äntligen hoppas att det är nog nu?

Nu har det blivit sån ”ordning och reda” i det politiska samtalet att förslag om angiverilagar kan ställas av det tredje största partiet i Sveriges riksdag. Behöver vi mer av detta eller är det nog?

Somliga tycker att nu kan väl ändå Sverigedemokraterna släppas in i ett formellt samarbete när så många partier anammat deras politik i flyktingfrågan?

Det hade kunnat vara en logisk konsekvens om Sverigedemokraterna använt sin tid i riksdagen till att visa sig mogna uppgiften. Men så länge man agerar som man gör finns nog inget seriöst parti som ser SD som en pålitlig samarbetspartner.

Sen är det ju väldigt mycket mer än flyktingfrågan som ska hanteras när man leder ett land. Politiskt samarbete måste bygga på att man delar grundläggande värderingar. Här finns ingen gemensam nämnare och därmed faller också både vilja och möjlighet till samarbete.

SD-sympatisörerna kommer att fortsätta kalla det demokratiska systemet för mobbning och det är också i den rollen SD verkar trivas allra bäst: med offerkoftan tryggt virad runt kroppen.

Om Moderaterna vill vara den mogna rösten i svensk politik kan SD beskrivas som den omogne tonåringen vars främsta önskan är att få uppmärksamhet och dissa sina föräldrar.

När nyheten om skjutningar i Värnamo kablades ut i medierna tog det en hundradels sekund innan gruppledaren Mattias Karlsson hånade Annie Lööf om att nu hade hennes drömsamhälle blivit verkligt. Problemet uppstod när det visade sig att det snarare var till hans parti närstående som drabbat samman i gängkrig.

Där har ni den allra tyngsta förklaringen till att ingen vill samarbeta med SD, även i frågor där man tycker lika. Man behöver ha ett vuxet förhållningssätt till sitt uppdrag.