Ledare Gotlands Folkblad Tiden efter valet är det brukligt att partierna tillsätter valanalysgrupper som ska skärskåda valresultatet och tänkbara orsaker till partiets resultat. Vissa partier har en alldeles särskild anledning att lägga pannorna i djupa veck.

Vi kan börja med den gångna mandatperiodens största oppositionsparti – Moderaterna. Trots en relativt svag minoritetsregering, och en allmänt besvärlig mandatperiod, stod Moderaterna för det största raset det här valet. Det är i akt och mening anmärkningsvärt. Fältet borde ha legat öppet för Moderaterna – om inte annat så för att kunna ligga kvar på samma nivåer som förra valet.

Trots det risiga utfallet verkar läget relativt lugnt i det gamla högerpartiet. Skulle man lyckas knipa regeringsmakten kommer den nödvändiga diskussionen om partiets riktning framöver att avstanna. Det är bara att titta på vad som hände med Socialdemokraterna mellan 2006-2010. Efter valförlusten fanns det en ärlig ambition att ompröva och tänka nytt. När opinionssiffrorna steg till runt 40 procent 2008 och 2009, avstannade stora delar av omläggningen.

Samma riskerar att hända Moderaterna nu, och partier har verkligen stora ideologiska frågor att brottas kring. Hur ska man förhålla sig till att ett annat högerparti, Sverigedemokraterna, har växt sig nästan jämnstora? Hur ska man samverka med andra borgerliga partier när tidsandans stridslinje verkar stå mellan liberaler och konservativa?

Samtidigt har det största partiet också dilemman att lösa. I en valrörelse där sjukvårdsfrågorna varit högre på dagordningen än på mycket länge, backar Socialdemokraterna i flera av landstingen och kommunerna. I de flesta av storstadsregionerna ser man ut att tappa makten. Andra socialdemokratiska fästen har börjat ge vika. För första gången på mycket länge är socialdemokratin starkare nationellt än vad man är lokalt och regionalt. Det är ett bekymmer. Och svaret på frågan om varför det är så är alldeles för komplext och mångbottnat för att kunna besvaras i en enkel spalt som denna – men vill socialdemokratin återse ett högre folkligt stöd måste man prioritera att bygga en stark lokal folkrörelse, med förankring på arbetsplatserna och i människors vardag.

Det går inte att åter bli ett parti som samlar mer än blott 28 procent av folket, om man tror att vägen dit går genom fiffiga kampanjer och snygga facebookvideos.

Missförstå mig rätt – opinionsbildning och digitala kampanjer är säkert viktigt. Men för en bred politisk rörelse måste förgreningarna ut i samhället finnas i det verkliga livet. Det är det som ger näring åt de politiska programmen, och energi till den politiska aktionen.

Så vad är det egentligen vi bevittnar i Sverige? De två traditionellt statsbärande partierna har båda gjort taskiga val. Det är ett mönster vi känner igen ifrån resten av Europa. Men potentialen för att kunna rycka upp sig och åter bli de två dominerande krafterna på varsin sida det politiska spektrumet är stor.

Men självrannsakan och vanligt, trögt föreningsarbete måste få ta vid när valrörelsens larm tystnat. Den här gången måste det få ta tid.