GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR Byggandet tvärnitar. Från en takt på runt 65 000 nya bostäder 2017 uppskattar Sveriges Byggindustrier i sin senaste konjunkturrapport att bara 46 000 påbörjas nästa år. Lennart Weiss, kommersiell direktör på bostadsföretaget Veidekke, tror att siffran sjunker till 35 000 färdigställda bostäder 2020. Detta samtidigt som Boverket uppskattar att Sverige behöver 600 000 nya bostäder till 2025.

Men för att nya bostäder ska byggas måste någon stå för pengarna. De senaste årens hårdare regler för utlåning har gjort att hushållen inte längre gör det. I rapporten “Den svenska bostadsmarknaden” visar Veidekke hur en mängd kreditrestriktioner sedan 2010 – allt från ökade kapitalkrav till amorteringskrav – till slut strypt kapitalflödena. Den så kallade skuldkvotsbromsen, införd av Finansinspektionen i mars 2018, blev tuvan som välte lasset.

Sedan 1990-talet står inte heller staten för kapitalet. Den tidens byggsubventioner avskaffades i samband med 1990-talskrisen, efter att kreditavregleringarna på 80-talet lett till mer privat kapital på fastighetsmarknaden.

Visserligen har regeringen den här mandatperioden avsatt cirka 11 miljarder i byggsubventioner för att få till billiga hyresrätter. Men som Dagens industri rapporterade i veckan (22/4) är satsningen en flopp. Av 200 000 påbörjade bostäder under mandatperioden har bara 9 000 tillkommit till följd av det så kallade investeringsstödet. Dessutom hamnar de flesta i småstäder, och inte i storstäderna där bostadsbristen är som störst.

Regeringen slår förstås ifrån sig. Bostadsminister Peter Eriksson (MP) kallar byggföretagen ”en lång rad feta mätta katter” för att de inte använder subventionerna (DI 23/4). Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) försvarar kreditrestriktionerna med att man måste motverka en finanskris genom att dämpa skuldsättningen (DN 24/4).

Uttalandena visar på en grundläggande okunskap om vilka problem som finns på bostadsområdet, och hur de hänger ihop. Hushållens ökande skuldsättning är bara är ett symptom på den större sjukdom som stavas bostadsbrist. När regeringen begränsar utlåningen utan att samtidigt reformera hyresmarknaden eller förenkla byggandet innebär det att de bara förvärrar situationen.

Bostadsmarknaden präglas av en lång rad problem som måste lösas långsiktigt och med brett politiskt stöd. Hyresregleringen måste göras om och hyresförhandlingssystemet ses över för att göra parterna mer jämbördiga. Kommunernas planmonopol och marktilldelning behöver förändras. Man bör också göra en bred översyn av effekterna på hushållens ekonomi. En ny fastighetsskatt, nedtrappade ränteavdrag och minskade restriktioner på nya lån vore bra riktmärken.

Det är förståeligt att regeringen i ett osäkert parlamentariskt läge inte kunnat genomföra sådana stora reformer. Men att ytterligare försvåra och fördyra byggandet av bostäder i en redan stor bostadskris – och sedan inte förstå att det är det man gjort – det är rent ut sagt en usel bostadspolitik.