LEDARE GOTLÄNNINGEN I går uppmärksammades Pressfrihetens dag över hela världen.

Så sent som för några dagar sedan blev vi bryskt påminda om journalisters villkor när de är på plats för att berätta om det som händer där det händer och när det händer.

Nio journalister dödades vid ett terrordåd i Kabul, terrorgruppen IS säger sig ligga bakom attackerna, skriver AFP, och journalisterna arbetade för lokala medier men även för franska AFP och brittiska BBC.

Utsattheten gäller dock inte bara att rapportera från farliga platser i vår värld. I många länder är journalister som kritiserar makten utsatta för fara för sin egen säkerhet. Ett av de farligaste länderna för journalister att jobba i är Ryssland. Sedan 1992 har 59 journalister mördats i landet (Källa: Committee to Protect Journalists).

I Turkiet, som aspirerar på EU-medlemskap, fängslas kritiska journalister på order av president Erdogan.

I Eritrea sitter svenska journalisten Dawit Isaak fortfarande fängslad utan vare sig åtal eller rättegång.

Exemplen är lika många som förfärande.

Läget i Sverige är på många sätt helt annorlunda. Ändå finns hoten här också. Journalister jagas även här, dock inte av makten eller staten, utan av människor som inte gillar vad journalister rapporterar om.

Jakten sker mest på nätet, eller via post och telefon. Fysiska angrepp är ovanliga men för den skull är inte utsattheten mindre obehaglig. Syftet är att skrämmas och att få journalister att låta bli att skriva om vissa saker. Invandring, sexualbrott och feminism är ämnen som triggar dessa krafter särskilt.

Anonyma konton i sociala medier var tidigare ensamma om de värsta hatattackerna men i dag är det helt acceptabelt att i eget namn uttrycka sitt hat gentemot journalister. När uppmaningar att göra nattliga hembesök sprids i de högerextrema nätverken behöver man inte vara särskilt bräcklig för att känna oro.

Otrygga journalister gör inte ett bra jobb. Det är ett uttryck som brukar användas när det handlar om svenska journalisters villkor rent allmänt med osäkra anställningar och dålig arbetsmiljö.

Men att känna otrygghet inför den egna personliga säkerheten är något helt annat.

Det finns krafter som arbetar mycket medvetet för att få människors tilltro till traditionella, öppna och fria medier att minska. Att som journalist diskutera med en person som är till hundra procent övertygad om att du är en del av en konspiration, är intressant och skrämmande.

Det spelar ingen roll hur många fakta du presenterar, det finns alltid en ”alternativ källa” som hävdar att du ljuger och som personen tror mer på än det du säger.

Även när en bluff blir avslöjad väljer man att tro på bluffen. Boken ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” av Jack Werner är i sammanhanget väl värd att läsa.

Hur dessa krafter kommer att påverka valet i Sverige återstår att se. Rena stollerier ser lyckligtvis de flesta igenom men det mer sofistikerade trollandet – där det finns en agenda att skada tilliten till det demokratiska samhället där medierna är en avgörande del – har många en större benägenhet att ta till sig.