Ledare Gotlands Allehanda Det blir en andra omgång i biskopsvalet i Visby stift sedan domprosten i Växjö Thomas Petersson fått 75 röster (45 procent) medan Louise Linder fick 49 röster.

Valresultatet i den första omgången var inte överraskande, även om det hade passat perfekt för Petersson att bli vald i går på Växjömartyren S:t Sigfrids egen dag.

Till Peterssons styrkor räknas en lång erfarenhet från Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) som ligger under stiftet. Petersson har också lett ett omfattande förändringsarbete i Växjö efter det att det rådande storpastoratet tog form. Om Visby stift rymt vissa svaga gammel- och något mer högkyrkliga inslag, men i mindre omfattning nåtts av väckelsens vindar passar Petersson nu in i denna ”mainstream” teologiska profil som präglar landskap och utlandskyrka.

Nummer två, Louise Linder, har också den för detta ämbete så betydelsefulla och självklara utlandserfarenheten, nu som – enligt uppgift populär – kyrkoherde i San Francisco. Samtidigt har hennes eget förflutna väckt frågor och kritik – märkligt nog dock inte under de officiella utfrågningarna.

Linder startade för ett antal år sedan företaget ”prästbyrån” som skulle underlätta konsultarbete för de vigda ämbetsbärarna. Det ogillades av dåvarande biskopen i Stockholms stift, Caroline Krook, som ansåg att bolaget kommersialiserade prästämbetet och dessutom ställde det utanför biskopens tillsyn. Hennes medverkan i SVT-programmet Gift vid första ögonkastet som ”kopplare” av par ifrågasattes också utifrån hennes position som själasörjare.

Även om den högkyrklighet som varit stark på Gotland tunnats ut är frågan om hennes öppenhet för ostasiatiska religionsuttryck som uppvisades med ”deekshavälsignelser” i Stockholm accepteras av gutarna.

En annan konsekvens – negativ sådan – av kyrka stat reformen är att biskopsvalen generellt sett blivit något av regionala angelägenheter.

Den som varit aktuell i ett val är ofta helt chanslös i ett annat stift. En risk är därmed biskopskollegiet blir alltför regionalt spretigt och att teologisk meritering vid universitet väger allt lättare i en tid när kyrkan är i behov av tung teologisk kompetens. Även om kyrkan länge karaktäriserats av stiftspartikularism – det vill säga av olika kyrkliga traditioner runt om i landet – sker en försvagning av kollegiet om egenskaper som lokalt ledarskap värderas högst överallt, medan betydelsen av författarskap och forskning tonas ned.

Vem som än nu tar över biskopsstaven så står vederbörande inför stora utmaningar. Utlandskyrkan som vanligtvis haft ett gott renommé även hos dem som inte deltar i högmässan varje söndag förlorade mycket anseende i de representationsaffärer som uppdagades för några år sedan. En annan utmaning är finansieringen. En medlem som är folkbokförd i Sverige betalar kyrkoavgift på någon procent av inkomsten. Den som är aktiv i en utlandsförsamling betalar på sin höjd en frivillig summa.

Skut har också förändrats i och med internationaliseringen. Fler bor utomlands en kortare tid. Samtidigt har utlandsförsamlingarna också en nationell komplex komponent. Svensken påstås vara som mest svensk när han/hon kommer utanför landets gränser. I utlandskyrkan finns språket, traditionerna och kulturen. I ett allt mera heterogent samhälle tvingas utlandskyrkan också att förhålla sig till frågeställningar om vad svenskhet är. Medan Svenska kyrkans flagga sällan vajar utanför kyrkobyggnader i Sverige är det exempelvis vanligt att besökare möts av den blågula svenska flaggan vid församlingarna utomlands. Lägg därtill de lokala frågorna. Visby stift – i mening Gotland – är mindre i antal kyrkotillhöriga än många storpastorat, men rymmer de historiska kyrkoskatterna. Det är en svårlöst ekvation.

En biskop har nu inte samma makt i Svenska kyrkan som tidigare. Domkapitlet är exempelvis inte arbetsgivare för prästerna som innan den så kallade skilsmässan mellan staten och kyrkan. Petersson vill intressant nog gå från en sfär – pastoratet – som blivit viktigare till en nivå – stiftet – som förlorat reell makt både till växande storpastorat och till kyrkan på nationell nivå.

Pastoraten växer med anställda, pressekreterare och kontor medan stiften inte har samma makt som förr. Den lutherska uppfattningen att kyrkan består av församlingar och stift verkar omvandlas till pastorat och kyrkokansli, längre från kyrkfolket. Det är en stor förändring med teologiska implikationer som är underdebatterad. Och den medför också att biskopens visionära förmågor blir än viktigare än tidigare.