LEDARE GOTLÄNNINGEN När man alltid har en princip överordnad allt annat är det lätt att snurra in sig i stollerier.

I söndagens partiledardebatt i SVT såg vi två partiledare slåss om mästartiteln i denna oädla konst.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson försökte än en gång få det till att det är utländska män som står bakom det sexuella våldet i Sverige. Våldtäkter och sexuellt våld skulle i stort sett försvinna bara vi stängde gränserna.

Statsminister Stefan Löfven borde inte ha svårt att kontra detta återkommande tema men istället väljer han att göra frågan till en fråga om... anställningstrygghet.

Hela studion baxnade och kunde inte hålla inne med sina reaktioner.

Men han fick stöd också. Från vice statsminister Isabella Lövin, Miljöpartiet, som påstod att ett gemensamt drag för alla vittnesmål inom #Metoo var osäkra anställningsförhållanden.

Det är för mig obegripligt varför man vill kapa denna världsomspännande rörelse till den egna politiska agendan.

Var det nåt vi lärt av #Metoo så är det ju att det finns inga gemensamma faktorer som pekar ut vissa grupper. Beteendet förekommer i alla yrkesgrupper, på alla nivåer, det skär genom klass och det skär genom status.

Den gemensamma nämnaren är män och att det har varit accepterat att bete sig som svin. Män har använt makt och spel för att tysta kvinnor, det handlar inte om var i turordningslistan kvinnorna befunnit sig. Att påstå något sådant är att förminska alla dem som utsatts.

Lika nedlåtande är det att påstå att det skulle handla om en utländsk kultur. Att sexuella trakasserier inte är något ”svenska män” håller på med.

”Har ni inte följt #Metoo? Va?” utbrast Stefan Löfven och slog ut med armarna åt publiken när skrattsalvorna rullade.

Från mitt perspektiv verkar det vara statsministern som missat huvudbudskapet i rörelsen. Kan vi hoppas på att detta var det pinsammaste ögonblicket i valrörelsen 2018? Jag vet inte om jag orkar med något som slår detta.

Jimmie Åkesson ”vann” debatten enligt svenska folket. Och det kan han fortsätta att göra så länge han mäts med en helt annan måttstock än sina partiledarkollegor.

När Jimmie Åkesson anklagar de andra för att tjata om samma sak år ut och år in, får han applåder medan övriga partiledare står som fågelholkar och tänker ”Ska han säga?”.

Jimmie Åkesson kan också bli förnärmad och kränkt när någon påpekar att andelen kriminella i hans egen riksdagsgrupp är oproportionerligt hög, medan han själv noggrant väljer ut personer med utländsk härkomst som begått brott som bevis för att hela gruppen invandrade är brottsbenägen. Att det ligger i deras natur/kultur.

Igen: om man måste veta varifrån gärningsmannen kommer innan man vet om man ska bli upprörd eller inte, är det inte brottet eller brottsligheten man anser vara problemet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att S/MP-regeringen med stödpartiet (V) gör allt för att fokusera på olikheterna i Alliansens partiers politik.

Tyvärr räcker det inte för att skyla över hur otroligt dåligt det egna samarbetet fungerar och hur lite man i grunden gillar varandra och varandras politik.