När vi hamnat i ett läge där nazismen beskrivs och hanteras som en politisk åsikt vilken som helst, då händer det saker i hela samhället.
Gränser förskjuts, sånt som tidigare var svårt att säga ens i slutna rum, sägs nu öppet. Alla åsikter måste ges plats överallt, även åsikter som kränker andra människor.
Så länge nazister inte går i takt i sin marsch ska nazister få demonstrera.
Polisen raljerar med politiker som ifrågasätter detta och menar att det är politikerna som bestämt att det ska vara så.
Privatpersoner som agerar mot näthat i sociala medier hängs ut med namn och adresser för att tystas.
Av en avdelning inom Sverigedemokraterna.
Hade det varit vilket annat parti som helst hade det blivit stora rubriker och krav på avgångar. Medier har skrivit om saken men den stora upprördheten har uteblivit.
Gränserna har förskjutits när vi blivit så vana med att Sveriges tredje största parti agerar på detta sätt att vi inte längre förfasas.
De kommer undan med sitt tal om nolltolerans och att varje enskilt fall handlar om enskilda individer och att det inte har med någon partikultur att göra.
”Hur många enskilda fall behövs för att det ska kunna kallas en kultur?” frågar sig programledaren Fredrik Skavlan gång på gång när han har partiledaren Jimmie Åkesson som gäst.
Utan att få svar.
Istället utsattes Skavlan och SVT för en hatstorm för att vara ute efter att skada SD.
När mer och mer bli okej att säga, när SD inte längre är ett extremparti på högerkanten, står Nordiska Motståndsrörelsen på tur. Plötsligt är nazism bara ett parti till höger om SD. I denna gränsförskjutning flyttas SD ännu längre in i stugvärmen trots att partiet fortfarande vilar på rasistisk grund.
När hatet från höger visas upp är det åsiktsförtryck och mobbning. När enskilda personer och journalister hängs ut med hemadresser på hatsajter med uppmaningar om hembesök då är det helt okej.
Jimmie Åkesson fick i veckan rubriker när han krävde att nazistiska organisationer ska förbjudas och stämplas som terrorverksamhet. Han vill självklart göra allt han kan för att flytta fokus från hans eget partis problematiska historia. Men frågan måste onekligen upp på riksdagens bord.
Ett förbud blir svårt, och kanske inte ens önskvärt, att genomföra men om polisen anser att det inte går att stoppa nazister att marschera på svenska gator behövs onekligen att frågan tas upp och klargörs av lagstiftarna, det vill säga Sveriges riksdag.
Man får lov att vara nazist och värre saker än så, frågan handlar om vad man får säga och göra i det offentliga rummet.
I detta rum ska alla kunna känna sig trygga och inte behöva utsättas för det hot det innebär att möta människor som vill att man inte ska få finnas.
Åsiktsfriheten är absolut, yttrandefriheten är vid men inte utan gränser.
När samhällets grunder hotas, genom stenkastning mot blåljuspersonal, av islamistisk terror, när journalister hotas för att tystas, eller krafter vill rasera demokratin, då måste samhället säga stopp.