GOTLÄNNINGEN DEBATT I snart fyra år har frågan om vinstbegränsningar – i praktiken ett förbud för företagen att gå med vinst – helt dominerat debatten om vår gemensamma välfärd. Den har sugit syret ur luften, skapat klyftor i politiken och hindrat den som driver privat vårdföretag att planera framåt.

Den hårda diskussion som förts på riksplanet har sipprat ned och kommit att färga relationer mellan offentliga och privata aktörer inom välfärden. Debatten har varit destruktiv, kostat stora belopp och skadat utvecklingen av svensk välfärd.

Frågan om vinstbegränsningar kanske gör sig bra på valaffischer men i verkligheten, där vi måste hantera praktiska frågor om människors liv och hälsa, är frågan helt underordnad andra frågor som personalens arbetsförhållanden, kvalitet, leveranstrygghet och möjlighet till mångfald i vård och omsorg.

En undersökning visar att inte ens inom Socialdemokraternas egen sfär av kommunpolitiker finns en tro på att välfärden skulle må bra av vinstbegränsningar. Endast 14 procent tror att välfärdstjänsterna skulle öka i omfattning om de privata alternativen blev färre eller försvann.

Bland väljarna är stödet för vinstbegränsningar svagt, när frågan ställs på ett sätt där man behöver ta ställning till konsekvenser av minskad valfrihet och mångfald. Eller när frågan ställs utifrån hur det faktiskt ser ut i dag, det vill säga är vinstmarginaler i nivå med övriga tjänstesektorn acceptabla?

Nu har riksdagen sagt sitt, förslaget om vinstbegränsningar har fallit. Det är dags att företagen i denna viktiga sektor får tillbaka arbetsro och framtidstro. Vi har en lång rad angelägna uppgifter att gripa oss an för att få välfärden här att fungera bättre och för att rusta den för framtida påfrestningar. Här på Gotland där den offentliga vården är en så stor arbetsgivare i relation till den arbetsföra befolkningen är det än viktigare med fler aktörer som kan erbjuda möjligheter att byta arbetsplats för den som vill och behöver utvecklas.

Det behövs verkligen gemensamma insatser för att höja kvaliteten, mer samverkan och bättre förståelse för hur verksamheterna kan drivas effektivt. Vi måste öppna för nya arbetssätt och ny teknologi när kompetensbristen blir allt allvarligare, samtidigt som den tekniska utvecklingen går i en allt högre hastighet. Det finns mycket att lära av både privata och offentliga aktörer att politiskt underblåsa polariseringen har varit ansvarslöst.

Från näringslivets sida har vi många förslag på vad som borde göras. Lika spelregler för privata och offentliga utförare, nya sätt att mäta kvalitet i vården, kloka ersättningsmodeller och ökad transparens är några till att börja med. Förhoppningsvis finns det en bättre grogrund för en konstruktiv dialog nu när krumbuktandet är över. Vi är beredda och villiga att bidra till utvecklingen i en sektor som är avgörande för Sveriges välfärd, för ett tryggt samhälle och för att ännu fler kvinnor ska vara med och skapa jobb, inte bara anställas.