Gotlands Allehanda I diskussioner om arkitektur försöker arkitektkårens företrädare ofta flytta ansvaret för dagens fula nybyggnationer från det egna skrået. Det är inte arkitekternas fel att det byggs så fult, brukar det heta, utan ansvaret vilar på politikerna, byggherrarna, regelverket, tidsandan, marknaden, fan och hans moster. Att dessa bortförklaringar endast är dimridåer blir uppenbart när man tar del av vad arkitektskrået själva väljer att lyfta fram i sina tävlingar.

När de nominerade till årets villapris, från branschorganisationen Sveriges Arkitekter presenterades var det många utomstående som trodde att det handlade om ett skämt. Fyra lådor av närmast parodisk karaktär tävlar om det prestigefyllda priset. Räta vinklar, platta tak och material som rå betong och plywood fick samtliga förslag att erinra mer om industrilokaler än byggnader faktiskt avsedda att bo och leva i.

Den som skulle försöka sig på att göra satir över dagens svenska arkitektur har en svår uppgift eftersom varje försök vida överträffas av verkligheten. Särskilt parodiskt blir det när juryns ordförande, Ulla Alberts, förklarar att ”det finns en mycket stor skillnad bland de nominerade”.

Årets Villapris är inte unikt i detta avseende. Så här ser det ut i alla svenska arkitekturtävlingar som arrangeras: Byggnader i den klassiska tradition som de övervägande majoriteten svenskar föredrar och uppskattar lyser helt med sin frånvaro. I stället är det pastischer på de så enkelspåriga och uttjatade modernistiska lådorna som llyfts fram och prisas.

Signalen från branschen till nya arkitekter är tydlig: Vill du göra dig ett namn måste du anpassa dig till den rådande likriktningen. Det är inte politikerna, byggherrarna, regelverket, tidsandan eller marknaden som driver fram den människofientliga estetik som dag för dag gör svenska städer tråkigare och mindre trevliga att leva i.

Det mest ironiska i hela kråksången är att inte ens arkitekterna verkar trivas i den estetik som de tvingar på oss andra och själva prisar och hyllar. Tittar man runt med Google Street View på några av de mer framträdande arkitektbyråernas adresser, blir man snabbt varse att de ligger i kvarter av precis det klassicistiska slag som kåren älskar att fördöma. Inte sällan på Södermalm i Stockholm, eller i Gamla stan, vars trivsamma gränder och urmodiga arkitektur borde vara varje modernists mardröm.

Samma sak om man undersöker var de mer namnkunniga modernistiska arkitekterna själva valt att bosätta sig: sekelskiftesvåningar i den utrotningshotade stenstaden, eller prunkande traditionella villor med snickarglädje. När inte ens arkitekterna själva trivs i den stil de prackar på oss andra är det något som är uppenbart fel. Kanske är skråtänkandet så starkt att ingen vågar gå emot rådande konsensus. Kanske klarar de helt enkelt inte av att rita den typ av hus de själva föredrar att bo i.