Gotlands Allehanda Gott nytt år, önskar regeringen genom att leverera ännu en myndighet. Skälen anges i skrivelsen Makt, mål och myndighet - feministisk politik för en jämställd framtid. En sådan ska från och med årsskiftet bli verklighet tack vare den nya Jämställdhetsmyndigheten, som enligt direktivet ska ägna sig åt uppföljning, analys, samordning och stöd för att säkerställa att regeringens politiska prioriteringar genomförs.

Till en början ska myndigheten fokusera på att samla in kunskap om hedersrelaterat våld. Men för att agera mot hedersförtryck behövs knappast fler utredningar eller myndigheter. Att nästan 16 år efter hedersmordet på Fadime Sahindal i Uppsala börja inhämta information är milt sagt i senaste laget. Fakta har sedan länge funnits tillgänglig för den som velat se den.

Men att vända bort blicken från verkligheten är precis vad socialdemokratiska politiker och stora delar av det feministiska etablissemanget ägnat sig åt i åratal. Även Alliansen bär stor skuld. Särskilt stort ansvar faller på Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M), som länge förnekade problemen. Bland annat genom en usel integrationsutredning och genom att tysta eller byta ut de statsråd som talade klarspråk. Sveket mot alla de som dagligen utsätts för hedersförtryck är avgrundsdjupt.

Jämställdhetsmyndighetens tillträdande generaldirektör Lena Ag sa i DN (8/3) om könsseparerade simhallar att ”separatism är något kvinnorörelsen har drivit i flera år” och att ”det blir en säker plats där kvinnor kan mobilisera och smida planer.” En grundläggande förståelse för hur hedersstrukturer fungerar vore onekligen en tillgång för någon som ska leda jämställdhetsarbetet i dagens Sverige. Därför kan hennes lämplighet för det från början tveksamma uppdraget starkt ifrågasättas.

Övertron på myndigheters förmåga att lösa problem är ett problem i sig. Listan på befintliga myndigheter är redan lång och kan med fördel göras kortare. Exempelvis kan man fråga sig om Arbetsförmedlingen alls tillför något av värde eller snarare bara är en belastning med tanke på dess konstanta misslyckande att utföra sitt huvuduppdrag.

En regering som kallar sig feministisk borde veta att det inte behövs fler undersökningar på ett så konkret problem som hedersförtryck. Något som däremot verkligen skulle hjälpa vore om hedersbrott infördes som en egen brottsrubricering. Risken är dessutom överhängande att Jämställdhetsmyndigheten slår sönder den kompetens som redan finns på området då befintliga verksamheter rivs ned eller flyttas.

Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) förväntar sig förslag och analyser från sin nya myndighet. Men det vore önskvärt om hon gjorde något åt sakernas tillstånd redan nu. Fler myndigheter, utredningar eller handlingsplaner är inte vad landet behöver, utan konkreta åtgärder. Till detta verkar regeringen vara hopplöst oförmögen.