LEDARE GOTLÄNNINGEN En formulering i gårdagens ledare i Gotlands Allehanda, skriven av Mats Linder, får mig att haja till.

I och för sig har innebörden kunnat läsas på många ställen och i många olika versioner men ändå blir jag överraskad:

Centern och Liberalerna kan inte tänka sig att stödja en regering som är på något sätt beroende av Sverigedemokraterna. Om sanningen ska fram, och det ska den, har ju Ulf Kristersson också saboterat sina egna möjligheter genom att vara lojal med alliansens illojala. Han har hållit sig till linjen att inte tala med Sverigedemokraterna”.

I sitt tal i Almedalen var Ulf Kristersson glasklar: ”Mitt mål är att bilda en ny regering tillsammans med Alliansen. Och jag inser att det sannolikt kommer att bli en minoritetsregering. (---). Jag tror att det kräver en vuxen attityd till politik, att man respekterar sina motståndare, och att man kan det politiska hantverket. Men även pragmatismen har gränser. Man måste stå upp för sina egna värderingar”.

Därefter följde ett långt avsnitt om Sverigedemokraternas sakpolitik och deras företrädares ageranden och uttalanden i olika sammanhang. Ett avsnitt som landade i: ”Vi kommer inte regeringsförhandla eller regera med Sverigedemokraterna”.

Ett löfte han sedan dessa hållt fast vid och ett löfte som hela Alliansen står bakom.

I valrörelsen och därefter har det glunkats både här och där, företrädesvis från moderata företrädare, att detta skulle vara en enögd, naiv och korkad inställning som drivs av Centerpartiet och Liberalerna. Och nu alltså illojalt. Mot vem? För vad?

Varför håller man då fast vid denna ståndpunkt, är det inte dags att acceptera SD som ett riksdagsparti som alla andra? Den linjen har drivits hårt av somliga, inte minst Mats Linder i Gotlands Allehanda.

Och så kan man resonera om man struntar i politiska idéer och grundläggande värderingar. Om man inte tycker att det spelar någon roll att Sverigedemokraternas övergripande mål är att göra om Sverige, i grunden. När de utlovar att med SD får vi ”förändring på riktigt”, menar de precis vad de säger.

Endast flyktingar från de nordiska länderna ska beviljas asyl i Sverige. Det mångkulturella Sverige ska ersättas med en nationell identitet som partiet i sitt partiprogram hävdar finns i varje ”riktig” svensk som en ”nedärvd essens”.

Att göra skillnad på människor är själva grunden i SD:s politik. Och det handlar inte bara om människor med annan hudfärg eller främmande religion.

Homosexuella, funktionshindrade, kvinnor. Alla ska de veta att deras plats inte är värd samma som den svenske, vite och heterosexuella mannens.

I Hörby har Sverigedemokraterna fått sin första post som kommunstyrelsens ordförande. Stefan Borg (S) heter han och för ett år sedan gjorde han sig känd genom att kommentera Hörby kommuns beslut att flagga med regnbågsflaggor under Pride i Malmö för att det ”går i linje med kommunens strävan att arbeta för ett Hörby som är till för alla”.

Stefan Borg (SD) skrev på Facebook om beslutet: ”Allt för alla, inga gränser här, i Hörby ska alla inkluderas, alla ska kännas stolthet, nekrofiler, pedofiler koprofager, tidelagare – you name it!

Den som tror att det är en enstaka misstag av en enstaka SD-företrädare rekommenderas att googla.

Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften Expo, skrev i en analys före valet: ”Det är dags att sluta prata om partiets förflutna. Problemet är vad partiet gör i dag”.

En viktig uppmaning till alla som tycker att det är ett svek att företräda den stora majoritet av befolkningen som tydligt röstat för ett helt annat Sverige än Sverigedemokraternas.