GOTLÄNNINGEN LIBERAL KOMMENTAR Kartan över landstingen håller på att färgas blå. Minst hälften av landstingen ser ut att bli alliansstyrda, rapporterar tidningen Dagens Samhälle (27/9).

I Blekinge, Dalarna och Norrbotten får Socialdemokraterna lämna ifrån sig makten för första gången på närmare 100 år. Även i Region Skåne, Kronoberg och Östergötland blir det maktskifte.

Ett återkommande tema hos de nya alliansstyrena är ambitionen att förbättra tillgängligheten i primärvården genom att öppna för fler privata alternativ. Det handlar exempelvis om att underlätta för små privata läkarmottagningar som kan komplettera de större vårdcentralerna.

Ett annat område som lyfts fram är fler vårdval inom specialistvården, något som hittills varit ovanligt utanför Stockholm, men som där bidragit till att fler får vård inom vårdgarantins tidsgränser.

Skåne och Kronoberg är två av de landsting där Alliansen nu planerar att ge invånarna större valfrihet även när det gäller specialistvård.

Det är rimliga förslag. Samtidigt är det uppenbart att det krävs en insikt bland alliansens vårdpolitiker om att sjukvårdens problem är större än vad som går att lösa inom ramen för dagens organisationer. Om borgerlig eller socialdemokratisk styrning av landstingen hade varit tillräcklig för att lösa sjukvårdens problem hade ilska över vårdköer inte varit ett återkommande tema i svenska valrörelser.

Det räcker dock med att se till andra europeiska välfärdsstater för att inse att långa väntetider inte är en naturlag i offentligt finansierad sjukvård. De gränser som satts upp inom ramen för vårdgarantin, och som landstingen i många fall har svårt att leva upp till, framstår i en europeisk jämförelse rentav som anmärkningsvärt generösa.

Det mesta talar för att grundorsaken till vårdköerna står att finna i det byråkratiska monster som landstingens huvudmannaansvar för sjukvården i kombination med statlig styrning skapat.

Resultatet har blivit ett system där vårdapparatens behov tillåts komma före patienternas behov. I klartext betyder det dålig tillgänglighet, snåriga vårdkedjor, begränsat utrymme för vårdpersonalen att påverka sin arbetssituation, bristande helhetsperspektiv och stora skillnader i vårdkvalitet mellan olika delar av landet.

Därför bör staten, som Kristdemokraterna föreslog i valrörelsen, överta huvudansvaret för hälso- och sjukvården. Samtidigt måste den, jämfört med andra europeiska länder, underdimensionerade svenska primärvården stärkas. Det behövs fler allmänläkare och en primärvård som får ett helhetsansvar för att lotsa patienterna genom sjukvården.

Ett sådant system skulle inte bara öka tillgängligheten och förbättra jämlikheten i vården. Det skulle också förbättra situationen för dem som oftast kommer i kläm i landstingsvården – patienter med flera olika diagnoser som i dag bollas mellan läkare och mottagningar.

Många landsting kommer att må bättre av borgerligt styre. Men vården som helhet skulle må bättre om den slapp undan landstingen.