LEDARE GOTLÄNNINGEN Förtroendet för en annan människa skapas ofta när vi får se dem som just människor och inte i rollen som politiker, företagare, chefer eller vad det vara må.

Häromkvällen var kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) med i ett populärt tv-program lett av Renée Nyberg i TV4.

Bah Kuhnke kritiserade då starkt begreppet livspusslet som om det vore nåt som ligger helt utanför vår möjlighet att påverka.

Själv hade hon valt bort allt utom jobb och barn. Allt annat får helt enkelt vänta tills barnen växt upp.

En annan gäst i samma program, artisten Petter Askergren, blev irriterad med viss rätta, när Bah Kuhnke kallade ”Livspusslet” för ”skitsnack”. Att göra sitt eget liv till facit är sällan smickrande, än mindre för en minister som lever med ett helt annat stöd och ekonomiska förutsättningar än gemene man.

I en kommentar på sitt Instagram skrev ministern efter programmet sänts, och fått en del reaktioner, att hon ”blir galen” på alla som ”gnäller” på sin situation men inte gör något åt den. Och det var nog lite det som var huvudpoängen.

Många har dock inte så mycket att välja bort. Det är knappast stressen över att man inte hunnit med nån ”tjejhelg” som gör att så många unga kvinnor hamnar i stress- och utmattningssymptom. Det är att underskatta problemet och sätta sig på höga hästar.

Däremot finns det all anledning att oftare och tydligare lyfta människors möjligheter att själva påverka sin situation. Absolut.

Det finns en tendens att nånannanismen mer och mer etablerat sig som en sanning. Det är nån annan som ska göra något. Samhället avkrävs lösningar på allas möjliga och omöjliga problem. Visst kan det säkert vara en lindring för en del människor att få höra att man inte kan påverka sin egen situation. Att de flesta problem beror på ”samhället” och/eller ”strukturer”. Eller varför inte: ”massinvandringen”. Att politiska partier får sin näring ur precis denna vanmakt är ett problem.

Det parti som ger väljaren hopp om att lösningen till stor del ligger hos en själv borde ha en given fördel.

Det gäller inte bara för att få ihop det egna livspusslet utan i ett större perspektiv.

De krafter som jobbar hårt för att medborgarnas tillit till politiken och politikerna ska minska har varit framgångsrika. Detta parallellt med ett minskat intresse för partipolitiskt engagemang har skapat utrymme för den som vill kliva in och erbjuda enkla lösningar.

Enda vägen tillbaka är att politikerna börjar prata mer om sina lösningar, inte bara vem man vill peka ut som skyldiga till problemen.

Vi behöver också lära våra uppväxande generationer att lösningarna på samhällsproblemen ligger på vårt gemensamma ansvar. Att man kan påverka och vara delaktig i samhället och hur det utvecklas. Inte bara stå vid sidan av och vara missnöjd.