Ledare Gotlands Folkblad Wera Svensson begär i ett debattsvar här nedan att jag ska ta ställning, välja om jag unnar Sveriges löntagare årliga löneökningar för att kunna hantera årliga prisökningar, eller om jag vill att vi ska hantera vår planet på ett mer hållbart vis.

Jag skulle vilja påstå att det är en grov förenkling av tillvaron, och att det för mig som socialdemokrat är fullt möjligt att propagera för en ordning där löntagare får ta del av vårt samhälles ökade välstånd OCH vi gemensamt tar större ansvar för en hållbar konsumtion.

Wera Svensson känner säkert till det, men för säkerhets skull: socialdemokratin som modern arbetarrörelse, arbetar för en hållbar tillväxt.

I begreppet hållbar tillväxt ryms att ställa krav på hur varor produceras, vilka villkor arbetarna har, i vilken omfattning nytt respektive återvunnet material används - för att bara ta några exempel.

Jag menar på fullt allvar att tillväxt på ett hållbart sätt är fullt möjligt, men vi är inte där än. Dock tas steg hela tiden, inte minst av den socialdemokratiskt ledda regeringen.

Det sker till exempel genom avtal för rättvis handel, sänkt moms på reparationer, skatt på fordonsbränsle och omfördelning av medel från RUT och ROT till klimatinsatser i flerfamiljshus.

Det jag alltjämt efterlyser är ytterligare åtgärder som styr mot mer hållbar konsumtion för den enskilde. Åtgärder som helt enkelt gör det lätt att göra rätt.

Jag är helt för åtgärder som innebär att ”polluter pays”, det vill säga förorenaren betalar, och på samma sätt som Wera Svensson visar en djup misstro mot svenska löntagares förnuft hyser jag en stor tilltro till detsamma - om politiken gör de hållbara valen mer lönsamma och tillgängliga.

Dithän att jag skulle missunna svenska löntagare deras årliga löneökningar (för övrigt ett av få sätt att till exempel ta del av det överskott/den hälsa/det goda resultat din arbetsinsats genererar hos din arbetsgivare/uppdragsgivare) kommer jag nog aldrig att komma.

Vi lever i en reglerad marknadsekonomi, där arbetsmarknadens parter förhandlar om löner.

Den ordningen - den svenska modellen - lovordar jag, alla dagar i veckan. Den i sig har bidragit till det svenska tillväxtundret. Jag är av uppfattningen att modellen i sig i allra högsta grad bidrar till en mer rättvis fördelning av genererat välstånd.

Som någon sorts ”bonus” kastar Wera Svensson in en fackla om löneökningarna i Region Gotland. Det är svårt att prata om det här på ett rimligt sätt, när vi börjar i så olika bild av samhället. Men hur som helst: om hyrorna går upp, räntorna likaså, maten blir något dyrare och priset på busskortet räknas upp, då är det väl rimligt att även Region Gotlands hårt arbetande personal får åtminstone bibehållna möjligheter att försörja sig?

Det är ju det som lönerörelsen handlar om, att få rimligt betalt för sin arbetsinsats, så att lönen även året efter räcker till de vardagliga utgifterna? Ifråga om de köksrenoveringar och Thailandsresor som Wera Svensson skriver om, är vi överens - ohållbart!

Men jag förordar politiska åtgärder för att vi alla själva ska kunna göra hållbara, kloka, medvetna val, inte att missunna hela löntagarkollektivet lön för genomförd arbetsinsats.