LEDARE GOTLÄNNINGEN Faktum är att de flesta pappor inte på långt när tar ut alla sina föräldradagar.

Faktum är också att kvinnor halkar efter på många sätt i och med att det är de som tar huvudansvaret för barnen när de är små.

Faktum är också att även i de familjer där kvinnan tjänar mer än mannen är det ändå hon som tar ut huvuddelen av föräldraledigheten.

Föräldraförsäkringen är som ett lackmustest på hur det egentligen står till med jämställdheten i vårt land.

Frågan är då om det är samhällets eller individernas ansvar att balansera ansvaret för barnen och konsekvenserna de enskilda valen för med sig.

I teorin är frågan enkel: staten ska inte medverka till ojämställda strukturer som menligt inverkar på medborgarnas förutsättningar att leva på lika villkor.

Ska vi då ha statlig styrning på enskilda familjers vardag?

Men vänta nu. Familjer får naturligtvis göra precis som de vill. De har helt egen beslutanderätt på vem som är hemma med barnen, hur länge och varför. Det som nu diskuteras i och med regeringens förslag på ny föräldraförsäkring är hur staten ska finansiera familjernas val och på vilka villkor.

Det gäller att hålla isär saker och ting. Det gör det tyvärr också svårare att ha tvärsäkra åsikter om vad som blir rätt och vad som blir fel.

För en modern och jämställd föräldraförsäkring leder tyvärr inte till att svenska familjer i ett trollslag blir jämställda. Pappor kommer att fortsätta prioritera arbetet i tron att de är oumbärliga och eftersom arbetsgivarna, och samhället i stort, aldrig kopplar föräldraskap till pappan.

Inte många män i barnaalstrande ålder får frågan om de funderar på att skaffa barn vid anställningsintervjuer. Eller i några andra sammanhang heller.

Män som inte har barn och närmar sig 40 får sällan frågan varför de inte har barn.

De här strukturerna genomsyrar hela vårt samhälle och man kan ju hoppas att en reformerad föräldraförsäkring tvingar fram en förändring.Det handlar verkligen inte bara om att pappor ska ta ansvar utan lika mycket om att mammor ska släppa det.

Barn får inte börja på förskola förrän de fyllt ett år. Om familjen inte utnyttjar alla dagarna i föräldraledigheten blir det uppenbara problem. Alla kan inte dra ut på sina dagar, kanske måste man ta ut föräldrapenning för alla dagar i veckan och då går de fort åt.

Naturligtvis är det i så fall ett val familjen själv gör, men alla som lever i verkligheten vet att det inte alltid är så enkelt. Villkor och förutsättningar för det mest grundläggande i vårt samhälle, familjen, måste innehålla flexibilitet och utrymme för olika lösningar.

För de flesta personer med en liberal inställning till livet är morötter alltid att föredra framför piskor. De som gör jämställda val ska premieras framför dem som väljer ojämställda alternativ.

Det rimliga är dock att ställa valet mot konsekvenserna för karriärmöjligheter, livslön och kanske det viktigaste: ens pension.

Plus det uppenbara: Att vara hemma med barnen är ett privilegium som inte bör vara bara mammor förunnat.