Ledare Gotlands Folkblad I min lördagsledare reflekterar jag över SVT-serien ”Den svenska välfärden”. I kväll sänder TV4 sitt samhällsprogram Kalla fakta som visar på hur undervisningen av svenska för invandrare, SFI, inte fungerar som avtalen är utformade.

Ett privat företag som vunnit upphandlingen om SFI lovar i avtalet att bland annat ha två lärare vid ett visst antal elever. Men detta är något som inte följs, enligt Kalla fakta.

Jag är inte förvånad. Systemet med upphandling, och de kontrollfunktioner som systemet för med sig är kostsamt. Dels leder det till en dyrbar administrativ kolloss, där samhället måste skapa upphandlingsorganisationer med stor kompetens i alla de olika delar som måste upphandlas. Dessutom måste samhället också bekosta kontrollorganisationer som kontrollerar att det som upphandlats blir verklighet.

Systemen blir kostsamma för eleverna som bevisligen inte får den utbildning som de ska få, men också för samhället i form av försämrad integration. Ett problem som allt oftare dryftas i den politiska debatten.

Upphandlingar tenderar också att skapa stordrift där småföretag slås ut då anbuden från stora koncerner dumpas. Dessutom ger den ständiga tävlingen om minskade kostnader inte bättre välfärd. I debatten har valfriheten att välja något litet privat alternativ istället för de stora tunga kommunala skolorna, varit ett trumfkort för privatiseringsivrare.

Men om vi jämför till exempel regionens skolor med ett av storbolagen inom skolindustrin ser vi att den stora skolkoncernen har mer än fyra gånger fler elever än vad Region Gotland har. Nu kan man börja fundera på om det inte är regionens skolor som är de små med bättre resurser och bättre möjligheter att utbilda eleven.

I en intervju inför programmet i Kalla fakta, säger läraren och journalisten som varit anställd vid skolan att utan lärarnas enorma arbete och inställning skulle utbildningen bli ännu sämre.

Detta är något som visar på att professionen ska få mer att säga till om inom välfärden. Om systemen håller tillbaka lärarnas möjligheter att ge eleverna så bra utbildning som möjligt måste vi självklart ändra systemen. Om det kräver att vi förstatligar eller kommunaliserar välfärd så är det den vägen vi får gå.

Vi brukar lite raljerande säga om barns utveckling att först lär vi dem gå och prata, sen vill vi att de ska vara tysta och sitta still. På liknande sätt kan vi nu prata om professionen i välfärden. Samhället utbildar dem ordentligt, samhället anställer dem utifrån att de klarat sina utbildningar, och sen talar samhället om för dem hur de ska jobba. Inte utifrån att de som är utbildade vet bäst, utan utifrån fyrkantiga system.

Samhället ställer krav på att lärare, läkare och sjuksköterskor ska ha licens för sina yrken, och även en licens för undersköterskor utreds. Varför kan vi då inte ge dem möjlighet att få jobba utifrån de kunskaper de förvärvat.

Vi ser politiska viljor som värnar detta kontrollsamhälle även i debatten om den gotländska hälso- och sjukvården. Det tydligaste exemplet är den borgerliga minoritetens förslag på en sjukhusstyrelse för att ta kontroll över underskotten. Jag tror inte fler kontroller och mer administration är lösningen på välfärdens utmaningar.