LEDARE GOTLÄNNINGEN Det kalla krigets mest skrämmande inslag var hotet om ett massförstörande kärnvapenkrig. Terrorbalansen byggde på MAD, Mutual assured destruction. Bägge sidor, både öst och väst, visste att motparten kunde utlösa en total förintelse. Det gav en säkerhet på avgrundens rand där minsta snedsteg kunde innebära undergång.

Det kalla krigets slut innebar att det omedelbara undergångshotet tycktes försvinna. Kapaciteten fanns visserligen kvar, men olika begränsningsavtal, förtroendeskapande åtgärder och samrådsförfarande, innebar att man drog sig undan några steg från bråddjupet.

Genom icke-spridningsavtalet förband sig länder utan kärnvapen att inte heller skaffa sig det, mot att kärnvapenmakterna inledde en kärnvapennedrustning.

En serie avtal inom START-processen (Strategic Arms Reduction Treaty) innebar att antalet strategiska kärnvapen minskade. Det senaste avtalet slöts 2010 mellan Barack Obama och hans ryske motpart, Dmitrij Medvedev, och löper från 2011 till minst 2021.

Nu verkar det vara slut på dessa nedrustningssträvanden. Såväl Putins Ryssland som Trumps USA presenterade under de senaste månaderna nya kärnvapenstrategier, och i bägge fallen med inriktning på att stärka och modernisera sina kärnvapenarsenaler.

Det handlar inte så mycket om de storskaliga interkontinentala kärnvapnen, utan om mer småskaliga så kallat smarta vapen. Men då talar vi ändå om samma effekt som atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki i slutet av andra världskriget.

Det som oroar särskilt med den här utvecklingen, är att den sänker kärnvapentröskeln. Både Ryssland och USA har klargjort att de är beredda att använda kärnvapen också som svar på ett angrepp med konventionella vapen, och till och med en större cyberattack. Har man väl börjat använda dessa taktiska kärnvapen, är risken stor att ett krig blir fullskaligt.

Kärnvapenmakternas rustningar underminerar också icke-spridningsavtalet. Länder som Nordkorea och Iran blir ännu mer triggade. Trumps hotfulla politik förvärrar situationen. Och detta kan driva rivaliserande länder som Saudiarabien eller Sydkorea och Japan att också skaffa sig kärnvapen.

Så det är dags för en kraftfull mobilisering inom världssamfundet mot kärnvapenrustningarna. I det sammanhanget är det mycket bekymmersamt om ett land som Sverige känner sig så beroende av USA att man inte vågar stå upp för sitt hittillsvarande kärnvapenmotstånd.

Det är viktigt att FN kan fungera som ett aktivt forum. Kanske vore det desto betydelsefullare om EU kunde engagera sig i frågan inom ramen för sitt säkerhetspolitiska samarbete. Europa hör till de regioner i världen som är mest utsatta om det skulle utbryta en kärnvapenkonflikt, även en relativt småskalig sådan. Därför borde det vara ett gemensamt mål att försöka återuppbygga den politik för avspänning och rustningskontroll som framgångsrikt fördes under 1900-talets sista årtionden.