Ledare Gotlands Allehanda Vi står inför ett valår. Gotland brukade byta regim efter varje val, men nu är vi inne på en andra mandatperiod med rödgrönt styre.

De partier som i nationella sammanhang kallar sig för Alliansen, har här på ön döpt om sin relation till Borgerlig samverkan. Men mycket tyder ju på att detta namnval signalerar mindre samverkan, snarare än mer. I vissa frågor, som den stora fastighetsförsäljningen av Kanonen 1 (med Campus och Almedalsbiblioteket), går Borgerlig samverkan över i sammanbrott. Detta sedan Moderaterna låtit sig omvändas av gammal information som kallades ny.

Den löst sammanhållna öppna relation som kallas Borgerlig samverkan har bara 31 av 71 mandat i fullmäktige. De rödgröna har 36, Sverigedemokraterna tre och Feministiskt initiativ. Vägen till maktskifte tycks lång och svår, speciellt som borgerligheten på ön åtminstone för närvarande inte har draghjälp av någon rikstrend. Blockens storleksförhållanden i opinionsmätningarna liknar resultatet i senaste riksdagsvalet.

Finns det något alls som tyder på att valet nästa år kan bli en framgång på ön? Jodå. Men förutom en möjlig omsvängning på riksplanet är det tyvärr för närvarande främst i motståndets svaghet som borgerlighetens anhängare på ön får leta efter sitt hopp.

Det går ganska bra för Gotland, men det är trots snarare än tack vare den sittande ledningen för Region Gotland. De rödgröna snubblar sig genom fastighetsaffärer och förvaltning. Företagsklimatet får underbetyg. Bygglov och VA är flaskhalsar för utveckling. Förutom i enstaka sakfrågor – som naturreservatet på Södra hällarna – är det svårt att dra slutsatser om vilka bärande idéer och principer som vägleder maktutövningen. I brist på strategier tvingas man anställa tjänstemän som ska tillhandahålla sådana. Vi får se om strategerna kan skänka Regionen någon substans. Jag är skeptisk. Utvecklingen på Gotland drivs av andra, som släpar en underskottstyngd rödgrön regionledning baklänges in i framtiden.

Regionfullmäktiges sammanträde i maj, där man debatterade årsredovisningen för 2016, gjorde ett outplånligt intryck på mig. Året var, ur ekonomisk synvinkel, mycket svagt för Regionen som misslyckades med fem av sex uppsatta mål.

Men en efter en gick de upp i talarstolen. Varje nämndordförande förklarade hur framgångsrikt året i själva verket hade varit. Region Gotland trampade vatten (trots bristen) för att hålla näsan ovanför ytan, men de rödgröna hyllade sig själva och varandra som om man tagit OS-guld på 100 fjäril.

Kan rödgröna bedrifter under mandatperioden räcka för att borgerligheten ska få chansen att ta över till hösten? Jag vet inte. Men jag tvingas ju konstatera att de vann valet 2014 utan att ha rosat marknaden i maktställning.

Det går inte att förlita sig på motståndarens svaghet. Borgerligheten måste vinna makten på egna meriter. Borgerlig samverkan måste bli vad det står på etiketten. Det borde inte vara brist på motivation när de slåss mot en koalition som vill relegera gotlänningarnas friskolor och vanvårda välfärdsföretagen.