Ledare Gotlands Folkblad Jag tror inte min upplevelse kvalar som det som brukar kallas anekdotisk bevisföring, men det följande är självupplevt och gör mig frustrerad. Inte främst för egen räkning, utan på grund av hur oansvarigt vi agerar.

För någon vecka sedan gick familjens tvättmaskin sönder. Inte bara litegrann, utan rejält (glaset sprack och skar sönder både kläder och fälg, och hela trumman var fylld av splitter). Vår första tanke var ändå att försöka reparera. Vid kontroll med yrkeskunnig visar det sig att reparationen skulle bli så dyr som cirka halva priset av vad en splitterny tvättmaskin skulle vara. Vansinne, inte sant?

Rekommendationen från yrkeskunnig var att köpa en ny, detta då vår tvättmaskin var 10 år gammal. Kalla mig gammalmodig, naiv eller vad du vill, men för mig är det faktiskt inte lastgammalt för en vitvara. Jag växte upp i en tid då de flesta hushållsmaskiner fanns med från det att jag föddes tills jag flyttade hemifrån. Den typen av vitvaror görs tydligen inte idag.

Vi valde slutligen att, trots alla reparationsambitioner, köpa en ny tvättmaskin, med fem års garanti. Jag kommenterade att det var en kort garanti och fick då veta att det även fanns en med 1 års (!) garanti att tillgå. Hur kan en vitvaruproducent på fullt allvar tillverka en produkt där det inte är möjligt att gå i god för den ens längre än ett ynka år?

Ingen skugga ska falla över återförsäljaren ifråga. Deras bemötande och service var i allt exemplariskt, men vad är det för konsumtionssamhälle vi lämnar i arv till våra barn?

Att reparation av en vitvara uppgår till halva nypriset är ju helt vettlöst och spär bara på våra redan alltför yviga konsumtionscykler. Den momslättnad regeringen införde för reparationer är helt rätt i tiden och har även väckt uppmärksamhet internationellt, men uppenbarligen måste åtgärden ses som ett steg av flera. Långt mer behövs för att främja en mer hållbar konsumtion.

Det finns de som hävdar att det trots allt kan vara av godo att livslängden på våra hushållsmaskiner inte är lika lång som förr, detta då vi i och med bytet uppgraderar till maskiner med bättre miljöprestanda. Jag kan förstå det argumentet till viss del, men tänker ändå att det ju innebär att en ny maskin måste produceras ’tidigare’ än förut.

Och nästa fråga: i vilken omfattning återvinner vi våra hushållsmaskiner? I Sverige är vi såvitt jag förstår ganska långt komma, bland annat tack vare initiativ som El-kretsen. Ur ett globalt perspektiv ser det dock fullständigt bedrövligt ut. Se gärna SVT:s utmärkta dokumentär ’Agbogbloshie - helvetets förgård’. En skrämmande skildring om hur europeiska vitvaror förgiftar Ghana. Det är bara ett exempel av många på att vi inte konsumerar hållbart och att det ännu inte finns ett fullt ut fungerande producentansvar.

Producentansvaret finns förvisso i alla EU-länder, men skiljer sig åt i termer av så väl hantering som lagstiftning. Är det hållbart med producentansvar som fungerar olika från land till land, när fri rörlighet ska råda för varor?

Jag känner mig alltmer övertygad om att svaret på den frågan är nej. Framgent måste det bli mer lönsamt att reparera, och producentansvaret mer likriktat. Allt annat är ett svek mot så väl nutid som framtid.